Jan Sandström förväntade sig inte de hyllningar han fick efter sin sista match.
När vi stämmer träff med den nyss pensionerade SHL-domaren, är det en Jan Sandström som är överväldigad av situationen. Såhär mycket positiv medial uppmärksamhet har en, i hans egna ord, "liten linjedomare som han" aldrig fått.
– Det har varit blandade känslor. Det skulle vara en grej ifall man bara fick sluta, men nu när det är så många hört av sig. Så det finns ju en glädje i att sluta som omtyckt, säger Sandström.
Sporten välkomnas hem till familjen Sandströms hus i Alvik, där Jan bor tilsammans med sambon Nina Ringvall, sonen Johan och dottern Julia. Helgen innan besöket dömde Jan sin sista match i SHL, men eftersom barnen har sportlov, behöver han knappast sitta och rulla tummarna.
På ett sätt är familjen hemma i Alvik inte helt olik den han byggt upp inom hockeyn.
– När man jobbar med samma människor under lång tid, som jag gjorde i SHL, blir det egentligen som en stor familj. Ibland är man irriterad på varandra, och ibland tycker man otroligt mycket om dem, lite som med mig och sambon, haha. Men jag trodde aldrig i mina dagar att det skulle bli sådär på sista dagen, det var känslosamt.
Sista matchen
Hans sista match var mellan Luleå och Örebro, lördagen den 4 mars. Något Sandström traditionsenligt bestämde själv.
– Det är ju så att vi får välja vår sista match när vi ska sluta. Jag visste att jag ville döma med Norrbottensdomarna Linus Öhlund, Tobias Björk och Emil Yletyinen, det är de domarna jag trivts bäst och dömt mest med. När jag sedan fick välja match tänkte jag: Luleå Hockey, på en lördagskväll – det valet var enkelt.
På slutsignalen syntes flera spelare komma och krama om Sandström. Hemma hos domaren visar han stolt upp de signerade tröjorna han fick av båda lagen efter matchen, samt en tröja han fick från Skellefteå AIK. Något som förvånade 48-åringen.
– De har alltid varit emot att vi Luleå-domare ska komma ner till Västerbotten och döma. Att jag till och med fick en äkta Skellefteå-tröja med namn tryckt och allting, känns lite som den största hyllningen man kunde fått, säger Sandström och fortsätter:
– Men Luleå snålade lite och gav mig en tröja från shoppen, haha.
"Den här gillar vi inte att ha på oss, de är fiender för livet", säger Jan Sandströms son Johan. Pappa Jan skrattar bara.
Sandström tog inte bara emot gåvor på sin sista dag, utan efter matchen lämnade han även över något speciellt till de båda lagen.
– Jag tänkte att det finns nog inget lag som fått en back öl av domaren innan. Så jag köpte två backar öl innan matchen och satte dem på kylning. Först gick jag till Örebro med en back – du var ju med, vad hände då, frågar Jan sonen Johan som sitter med bredvid.
– Det var party kan jag säga. Först var de helt i chock, sen började de jubla så högt att det nästan hördes i sändningen, svarar Johan.
– Efter det gick jag in till Luleå, gav Leo Komarov en back öl och sa: "tack för mig", fortsätter Jan och skrattar.
Just Komarov är en spelare Sandström har en intressant historia med. I januari hamnade de i händelsernas centrum efter att Sandström visslat Komarov i ansiktet, vilket ledde till att Luleå-spelaren puttade domaren och blev avstängd i två matcher.
– Vi hade haft domarmöten innan där just Komarovs namn kom upp. Vi sa att vi behövde stoppa honom från att åka bort och få igång bortabåset. Den här gången hamnade han i dispyt med tränaren i Färjestad, så då sa jag "Leo, nu får du ge dig". Men eftersom han inte lyssnade körde jag en klassisk liten dubbelvissling. Då blev det missförstånd där både han och jag gjorde fel, och det blev en tryckare vilket tyvärr inte gav oss något val.
Leo Komarov blev i januari utvisad under uppmärksammade omständigheter efter att Jan Sandström visslat honom i ansiktet.
Men denna lilla fejd mellan Sandström och Komarov slätades bevisligen ut snabbt.
– Det roliga var att han kom upp till mig direkt nästa match när han var tillbaka och sa: "Du Janne jag ber om ursäkt, det var skönt att få vila två matcher – jag trodde det skulle bli fler", fortsätter Jan och skrattar högt.
– Jag tycker Leo är en fantastisk kille. Han var en av de första som kom ut och gratulerade mig efter sista matchen, fortsätter han.
Ville fortsätta ett år till
Innan säsongen 21/22 fick Jan Sandström ett samtal från domarchefen. Han berättade att Jan var han rankad nummer tio i Sverige, och att det skulle bli svårt för honom att nå slutspel.
– Då bestämde jag mig, lite tjurigt, att jag allt skulle visa den där lilla farbrorn. Så jag lyckades ta mig till kvarten, jag lyckades ta mig till semin, och då bestämde jag mig för att jag ska gå hela vägen. Att jag lyckades slå ut unggrabbarna och ta mig hela vägen till final, det var riktigt skönt.
Inför årets säsong visste han att domarkåren skulle föryngras och att detta nog skulle bli hans sista säsong.
– Men eftersom det gick bra i år och jag visste att jag är omtyckt av både domare och spelare, så frågade jag ifall det fanns möjlighet att köra en säsong till, kanske gå ner i matcher och hjälpa dom nya domarna. Men då fick jag svaret nej. De hade andra planer. Just då kände jag mig besviken att man inte hade kunnat få en liten bättre förklaring när man ändå var inne på sin 21:e säsong, säger Sandström, och fortsätter:
– Men eftersom jag ändå hade lyckats nå finalen och kunde sluta på topp med spelare som kom och kramade om en, då kändes det ändå som ett bra slut.
Ungdomshockeyn skrämmer bort nya domare
Det har gått mycket vatten under bron sedan en 14-årig Jan Sandström började döma pojkhockey i Rosvik och Piteå.
– Jag minns när jag åkte in till Luleå, stod på ståplats och tittade ner på isen. Jag tyckte det var så jävla kul så då bestämde jag mig: där nere ska jag stå, säger Jan.
Jan Sandström poserar i sin signerade Luleå-tröja med sonen Johan.
Ett problem för hockeyn den senaste tiden har varit rekryteringen av nya domare. Det råder brist över hela landet, och Jan Sandström är inte förvånad. Trots hans många år på elitnivå, menar han att ungdomshockeyn är den tuffaste nivån att döma på.
– Det svåraste med ungdomshockeyn är engagerade föräldrar. När jag började tänkte jag flera gånger att "jag skiter i det här", efter att det kommit fram föräldrar som talade om hur dålig jag var och så vidare. Man var ju yngre och hade inte självförtroendet, så jag tyckte det var jobbigt. Det är många unga domare som blir avskräckta i tidig ålder på grund av föräldrarnas beteende.
Efter att ha dömt ungdomshockey knallade Sandström på några år i ettan och gjorde något år i allsvenskan innan han 2002 fick ett samtal från den gamla domaren Dag "Daggen" Olsson.
– Han sa att de ville prova mig i SHL, och sedan dess har man kört på.
Jan Sandström visar upp PT-artikeln som gjordes inför hans första säsong i Elitserien.
Jans elvaåriga son Johan Sandström följer ofta med på matcherna, speciellt i Luleå.
– Jag har varit på många ställen och sett på hockey, och Luleå är som inget annat. Det är både den bästa och sämsta platsen samtidigt. Det blir lätt sura på domaren men om Luleå vinner är de den klart bästa publiken, säger Johan.
Att sitta på läktaren som son till domaren. Det är en ganska unik upplevelse.
– Jag kommer ihåg en gubbe som var så himla sur. Han pekade finger, skrek "domarjävel" och sånt trots att pappa hade rätt, fortsätter Johan.
– Jag vet att många domare väljer att inte ta med sina barn på matcher. Det kan bli obehagligt på läktaren när de sitter folk och skriker "din jävla idiot" och så vidare, men den här grabben är van och ganska obrydd, säger Jan och gestikulerar mot sin frispråkiga son.
Johan Sandström har följt med på många matcher som pappa Jan har dömt.
Sandströms framgångsrecept: Fräcka kommentarer
För att vara hockeydomare på elitnivå i 21 år krävs det ett starkt psyke. Under matcherna får de ta skit från både spelare, tränare och publik, och då gäller det att bemöta det på rätt sätt.
– I början kanske man brände av och bad dem hålla käften, men genom åren har man lärt sig att det är bättre att lägga lite fräcka kommentarer istället. Har vi linjedomare ett bra tugg med spelarna och ledarna kan vi bli som ett filter för huvuddomarna, vilket är vad jag tycker vi ska vara.
Jan ger ett exempel på hur han skulle kunna göra för att avdramatisera en situation.
– Om någon kommer och skriker "hur såg du inte det där" kan jag ibland svara: "Ja men du vet ju hur det är, vi är både döva och blinda". Då blir de lite ställda. De vill att vi ska stå på oss och svara emot, så ifall man istället säger att de har rätt blir det svårare för dem att vara sura.
Jan Sandström med 3-åriga dottern Julia och 11-åriga sonen Johan.
Publiken är som sagt en annan faktor.
– Det sitter många "domare" på läktaren som tror att vi inte är självkritiska. Nuförtiden videogranskar vi alltid matcherna i efterhand, och då kan vi ju märka misstag vi gjorde på isen. Spelet går fort och det blir fel ibland, men målet är att det ska bli så få fel som möjligt.
Har du utsatts för några hot?
– Det kommer alltid något på sociala medier i samband med match, men sånt får man sålla bort. Jag har inte fått något hot mot familjen iallafall. Det brukar lägga sig någon dag eller två senare, och någon gång har jag till och med fått ett meddelande efteråt där de bad om ursäkt. Det gör ändå att man får en förståelse för hur mycket sporten betyder för folk.
Yrket har utvecklats
Världen idag ser väldigt annorlunda ut från när Jan började döma i SHL 2001, vilket även har påverkat domaryrket. På många sätt tycker han att det var bättre förr.
– När jag började fanns det en bättre gemenskap i domarkåren. Förut kanske "Kuben" (Thomas Andersson) följde med hem på middag, medan man nuförtiden dömer sin match och åker hem. Känner domarna varandra bättre, tror jag även att man dömer bättre.
Även relationen med spelare ser annorlunda ut idag, inte minst tack vare dagens medialandskap.
– Förr i tiden var det kutym att ta en öl efter match, så då blev det att vi domare ofta hängde på och surrade lite med spelarna. Men det var ju så det var på den tiden, säger Sandström, och fortsätter:
– Det skulle inte gå idag. Ifall en bild dyker upp på sociala medier där en spelare sitter och tar en öl med domaren efter en förlust, skulle fansen aldrig acceptera det.
En annan förändring var kommit med införandet av ny teknik. Idag videogranskas allting för att rätt ska bli rätt, men även det finns det för- och nackdelar med.
– Ibland kan jag tycka att det hade varit bra ifall inte allting synes. Det tillförde mycket känslor när spelare kunde komma undan med något tjuvnyp här och där. Men samtidigt är det så mycket pengar inblandat idag att det måste bli någon sorts rättvisa.
Jan Sandström på sin gård i Alvik.
Tiden efter domarkarriären
Vid sidan av hockeyn har Sandström drivit ett eget byggföretag i många år, vilket han nu kommer lägga mer tid på
– Att döma hockey har mest varit något jag velat göra. Per match fick jag 6200 kr + moms, och det är mer pengar än jag någonsin drar in under en vanlig dag på jobbet. Det har varit otroligt att få betalt för en hobby man älskar.
Men Sandström vill inte släppa livet som hockeydomare helt. Nyligen fick han en förfrågan från Hockeyettans domaransvarige, som gärna vill ha in honom för att hjälpa till med att rekrytera och utbilda nästa generations domare.
– Det är som sagt inte lätt att rekrytera nya domare, så det vore kul att få jobba med. Vi ska se vad familjen säger, men finns det möjlighet för mig att hjälpa de yngre att bli bättre domare, gör jag det gärna.