Spelare, tränare, lagledare, sekretariat, speaker och en hängiven supporter till bygdens föreningar. Rigmor Berglunds engagemang i stadens innebandy har tagit många olika uttryck och har pågått under många år.
– Det gäller att hinna med. Jag gör som inte så mycket annat under innebandysäsongen, säger hon med ett skratt.
I dag är Rigmor Berglund tränare i Rönnskär Railcares herrlag, och innebandyn är sporten närmast hjärtat. Redan tidigt förstod hon att lagidrott var något roligt.Men det var inte där det började. Under uppväxten i Kusmark spelade hon fotboll i pojklag, då det inte fanns något lag för flickor. När skillnaderna blev för stora slutade hon.
Först när Berglund var i 20-årsåldern kom innebandyn till Skellefteå. Hon och ett kompisgäng startade "The Big Bang" i en korpenserie och kom tvåa. Året efter det värvades hon till Vitberget, som spelade riktigt seriespel. Där föddes en kärlek till en sport som ännu finns kvar. Men efter femton år som spelare tog det abrupt slut då en operation gick snett. Plötsligt fanns ingen respons från en nerv i foten och bara att gå var en utmaning.
– Då gick jag in i en djup svacka och tänkte att "vad ska jag göra med mitt liv". Jag kan inte göra det jag älskar mest. För jag kunde ju knapp ens gå. Men till slut måste man ju finna sig i en tillvaro som man kan leva med, berättar hon.
Vändningen blev i hennes fall att kliva tillbaka in i sporten. Rigmor Berglund började träna Rönnskärs damlag och har sedan dess huserat i olika lag. I dag återfinns hon i Rönnskärs herrlag.
– Jag tror att det funnits någon kvinnlig tränare i lagen i division tre, men jag är ju första tjej som tränat ett herrlag i högre serie. Det tycker jag är riktigt trist, att det här med manligt och kvinnligt fortfarande styr och att kvinnor inte får frågan att träna herrlag. Därför var det både spänning och lite förtjusning att få frågan.
Hur tycker du det har gått hittills?
– Det har varit jätteroligt. Jag måste säga att träna damer och herrar är två skilda saker. Det har varit otroligt givande.
Men engagemanget sträcker sig än längre. Då hon har syskonbarn i sporten gör hon även ideellt arbete runt den verksamheten, något hon hoppas fler ska upptäcka.
– Jag tror tyvärr det här med ideellt arbete har försvunnit lite i dag. Och det är jättetråkigt, för jag tror att många skulle få ut mycket av det om man försökte. Man får tillbaka någonting, inte pengar men erfarenheter, kunskap och utveckling, säger hon och fortsätter:
– Jag önskar att alla förstod det här med ideellt arbete. Om fler skulle engagera sig ideellt skulle de få som gör redan gör det slippa slita ihjäl sig. Om fler skulle dra sitt strå till stacken skulle fler orka längre.
Rigmor Berglund har nu varit engagerad i Skellefteinnebandyn i närmare 30 år, något som inte bara präglat hennes intressen och hennes liv, men som också blivit en viktig del av hur hon är som person.
– Allt i ens liv formar en till den man blir. Och jag tror att idrotten har stor betydelse till vem jag är, att jag är social, att jag gillar tävling, jag gillar att umgås. Jag har nog idrotten att tacka för att jag är den jag är i dag.
Ändå har tanken på att det kanske räcker dykt upp.
– Man känner ju lite nu att "ska jag verkligen hålla på med det här eller ska jag sluta". Det tar ju otroligt mycket tid.
Men det betyder inte att engagemanget slutar här. Faktum är att den kommer få se ännu mer av henne på planen. Under förra säsongen provade den förre spelaren på att döma och fastnade direkt.
– Jag trodde inte att det skulle vara så roligt att döma. Man får en helt annan infallsvinkel på innebandyn än man får som spelare eller ledare och inser hur svårt det är. Man har ju haft mycket åsikter om domare genom åren men nu kanske man inser att det inte är så himla lätt, säger hon med ett skratt.
Den kommande säsongen är tanken att backa lite från träningsuppdraget i Rönnskär och i stället döma mer. Men även om domarkarriären kanske inte blir alltför lång kommer engagemanget i sporten alltid att finnas där, tror Rigmor Berglund.
– Jag kommer nog alltid hålla på med innebandy på något sätt. Så länge det ger någonting, att man känner att man utvecklas och man får något positivt tillbaka så är det värt det.
