Clara Lindblom, Emilia Dahlquist och Elin Hultman är en toppkedja i ett talangfullt Gamla Stan som redan nu kan sikta högt.
Gamla Stan började bäst när man kom ut framåtlutat och satte press på IBK Dalen, som spelade SSL-kval så sent som i våras och är topptippade i årets allsvenska serie.
Det svartklädda Skelleftelaget har tre jämna femmor med galet mycket spring i benen och besitter en offensiv tekniskt talang som jag inte sett sedan Frida Lindbergs glansdagar.
Visst, ibland är laget lite väl naivt. Går bort sig i sin höga press och tappar en del enkla bollar i farliga lägen. Men att spela på det sätt som Gamla Stan gör är helt rätt för ett lag som siktar högt – och långt.
Mot IBK Dalen orkade man inte hela vägen. Det ledde till att i tredje perioden av lördagens premiär syntes det tydligt att matchen spelades mellan en nykomling och ett lag som siktar mot SSL.
Men innan den målmässiga kollapsen var Gamla Stan precis lika bra som Dalen. Med lite mer skärpa i avsluten hade hemmalaget kunna haft 5–3 inför tredje istället för tvärtom.
Och om jag ska måla en bild med riktigt stora och grova penseldrag är just detta Gamla Stan det lag som gör att Skellefteås innebandyframtid känns väldigt ljus.
För bortsett att Kågedalen var uppe i allsvenskan och vände får vi backa väldigt långt innan vi hade ett lag på näst högsta svenska nivå och med en utvecklingskurva som pekar spikrakt uppåt.
Frågar ni mig har Gamla Stans damlag alla möjligheter att tillhöra den övre halvan av allsvenskan redan denna säsong. Jag är också säker på att om det inte sker någon form av spelarflykt så spelar laget i SSL inom tre år. Så pass bra och talangfullt är detta gäng. Dessutom har man Ove Johansson i båset vilket är rätt man på rätt plats.
Däremot finns det en hel del att göra sett till saker runtomkring.
Nu är jag förvisso en person som bryr sig om inramning och kringaktiviteter. Men för ett lag som spelar i allsvenskan borde man åtminstone kunna bjuda på någon form av intro – och även ett matchprogram.
För allt extra lull-lull är trots allt detaljer som kan locka fler åskådare. Eller att de som är på plats kommer tillbaka.
Sist men inte minst är det märkligt att innebandyförbundet bestämt att på denna nivå får inga barn, eller vuxna för den delen, vara på planen i periodpauserna.
För mig är det tradition inom innebandyn. Och jag stötte faktiskt på en pappa som sa att han inte kommer ta med sig sina barn i framtiden på grund av detta. Tråkigt men sant.