Sportchefen Ola Lindberg har träffat rätt i stort sett på samtliga utländska nyförvärv, bortsett från danska målvakten Mira Pastoft och albanskan Albina Rrahmani som höll god, men inte tillräckligt hög klass som man bör kräva av importer.
Hayley Dowd, Carly Wickenheiser, Katrina Guillou, Kayla Morrison, Rebekah O'Brien och nödlösningen Indira Ilic har alla gjort succé och att utfallet ska bli lika bra varje gång är såklart att kräva för mycket, men inför årets säsong sticker nyförvärven ut av fel orsaker.
Dowd, O'Brien och Ilic kom alla till Morön med meriter från spel i svensk fotboll och starka säsonger i ryggen. Guillou hade acklimatiserat sig till den skandinaviska livsstilen och fotbollen efter en sejour i Finland. Rekryteringen av importspelare inför kommande säsong har självklart försvårats av coronapandemin, då både spelarnas tränings- och matchmöjligheter har påverkats negativt det senaste året. Det har gjort att många av spelarna har kommit till Morön från långa tränings- eller matchuppehåll. I vissa fall har spelarna till och med varit "inlåsta" på grund av lockdown i sina hemländer. Det är en försvårande faktor, men det gör det än märkligare att klubben inte satsat på mer beprövade kort.
Damallsvenska Kif Örebro värvade Moröns Carly Wickenheiser, och när den hårdföra amerikanskan presenterades av Närke-klubben valde de att lyfta fram vikten av erfarenheten av svensk fotboll. Arianna Veland, Carla Portillo och Michaela Kovacs har alla i och för sig spelat europeisk fotboll sedan deras tid på amerikanska college. Men än så länge har bara en av dem visat sig hålla den höga nivå som Morön nog förväntat sig. Uppsidan lär finnas där, och i Portillos fall har försäsongen istället handlat om att rehabilitera en skadad fot. Då känns det också viktigt att föra till protokollet att Portillo sedan 2019 knappt spelat fotboll på grund av en allvarlig knäskada, så även om potentialen väntas vara hög fanns det också tydliga varningssignaler redan innan hennes ankomst till norra Västerbotten.
Det nyförvärv med kanske störst potential och imponerande meritlista är sydafrikanskan Hildah Magaia. Massor av landskamper och mängder med mål i hemlandet gör att nyförvärvet är minst sagt spännande, men samtidigt har 26-åringen ingen tidigare erfarenhet av fotboll på europeisk mark. Faktum är att Magaia, innan ankomsten på Skellefteå Airport, aldrig hade sett snö tidigare. Självklart kommer hon att behöva en acklimatiseringsperiod, men frågan är om Morön har tid med det?
Kanske borde Morön istället ha värvat spelare från andra klubbar i elitettan eller lägre divisioner? Umeå IK lyckades till exempel värva Piteå IF:s finska supertalang Vilma Koivisto som efter två säsonger i Norrbotten ville ha en ny utmaning. Var Morön med och utmanade UIK om mittfältaren? Hade Burträsktjejen Olivia Holm flyttat hem från Umeå om hon erbjudits samma lön som någon av importerna?
Stommen med unga lokala spelare kommer att bli än viktigare för Morön kommande säsong, och det av flera orsaker. Importspelarna är inte bara ringrostiga, de har dessutom ett behov av anpassning till svensk fotboll. Som tur är för Morön är de lokala spelarna i en ålder där de kan (och ska) ta stora steg i sin utveckling och det kan bli lagets räddning.
Uteblir målen från Magaia kan Tuva Skoogs offensiva bidrag bli räddningen, kommer inte Arianna Veland upp i kvalité kan det bli Johanna Wikström eller Villemo Dahlqvist som får iklä sig rollen som mittfältsstrateg. Den här säsongen kanske inte längre Wilma Stenman är i behov av att spela bredvid en mittbacksjätte, den här säsongen kanske hon är en själv?
Tre direktplatser till damallsvenskan står på spel denna säsong, och får Morön alla bitar på plats lär laget vara med och utmana.
Sviker importerna får Morön sätta sitt hopp till de egna talangerna och hoppas att de är redo för större roller under 2021.