När Norran träffar Linnéa Wikman på fotbollsplanen vid Nolia i Umeå är det första gången hon är tillbaka sedan skadan.
Det är en gråmulen dag i november. Solen borde stå högt på himlen, men tar sig inte igenom de tjocka molnen. Om snön hade börjat falla hade den legat över gräsmattorna i området.
På läktaren till konstgräsplanen på Noliaområdet i Umeå står Linnéa Wikman. Hon har inte varit tillbaka på den här platsen på över åtta år. Inte sedan hon drabbades av en hjärnskakning som skulle förändra hela hennes liv.
– Jag var så taggad, för det var första gången jag skulle spela en riktig match med det nya laget, berättar hon.
Wikman hade precis bytt förening till Sunnanå SK, och laget hade åkt till Umeå för att spela cup.
– Jag var väldigt fotbollsintresserad och ville satsa på den karriären. Men så tre minuter in i den första matchen, klockan 10.03 faktiskt, hände det. Jag hade fått instruktioner om att jag skulle försöka störa lite vid frisparkar och springa fram och tillbaka och så. Så det blev frispark och jag började backa. Det sista jag minns var att jag såg gräset, sedan vaknade jag vid sidan av planen.
Själv kommer hon inte ihåg vad som hände, men allt filmades. Linnéa tar fram sin mobil och visar en kort sekvens, där man ser henne titta lite bakåt och backa innan frisparken går rakt i hennes huvud och hon slungas bakåt.
– Där och då trodde jag att jag skulle kunna komma tillbaka och spela. Jag tänkte att om jag bara fick vila lite så kan jag spela redan senare. Men jag visste ju inte att det var det sista jag gjorde på en fotbollsplan.
Linnéa Wikman togs till sjukhus och gjorde alla de vanliga undersökningarna innan hon fick åka hem med en konstaterad hjärnskakning. Vården gav henne instruktioner för den klassiska hjärntrappan, där aktivitet gradvis ska höjas. Men efter två veckor, när allt skulle börja bli bättre, var läget helt oförändrat. Bara några minuters ansträngning kunde få Linnéa att bli sängliggande i många timmar.
– Den här delen är lite rörig för att jag hade ett fruktansvärt dåligt arbetsminne. Men jag kommer ihåg att inte blev bättre, och till slut sökte vi hjälp. Folk trodde att jag var full när jag var ute och gick, för jag fortsatte ha yrsel och ont i huvudet och jag blev så fort påverkad av yttre stimuli, berättar Linnéa och fortsätter:
– Jag vet inte hur länge vi letade svar, men den första diagnosen jag fick var postkontusionellt syndrom.
Kort därefter ändrades diagnosen till hjärntrötthet, och livet tog en vändning för Linnéa Wikman. Enkla saker som att dammsuga rummet slog ut kroppen och krävde massor av vila. Det blev omöjligt att gå till skolan, och att umgås med vänner i längre stunder fanns inte orken till.
– Det var skittråkigt, det var som att leva helt utestängd från verkligheten. Jag var trött hela tiden, behövde ligga i ett nedsläckt rum, kunde inte titta så mycket på tv. Det var svårt för utomstående att förstå, för de trodde att det var en vanlig hjärnskakning som hade dragit ut på tiden.
Linnéa tystnar en stund innan hon fortsätter.
– Man var inte jättepopulär i slutet, det var inte ens intressant att fråga om man ville hänga. Man gled ifrån ganska många vänner, tyvärr. Det kom folk och hälsade på men jag orkade ju bara i femton minuter, om ens det. Det var svårt för dem att sätta sig in i varför jag var borta.
När bollen träffade Linnéa Wikman i huvudet var drömmen att fotbollen skulle bli hennes karriär. Men när skadan visade sig blir långdragen blev passionen förvandlat till ett avståndstagande. Även om insikten att det inte skulle gå kom efter fem år var det tungt att acceptera.
– Jag undvek allt som hade med damfotboll att göra. När herrar spelade gick det bra, jag kunde inte relatera till det. Men se på fotboll på tv eller live, jag vägrade. Jag har svårt att se hur det går för andra i min ålder, om de spelar på högre nivå eller så. Det var ju dit jag ville, och jag hade väldigt svårt att acceptera att det inte skulle bli så. Jag var arg – varför var jag tvungen att springa fram till just den bollen, det var inte ens en speciellt farlig situation.
Försökte du att komma tillbaka till fotbollen?
– Ja, jag har försökt komma över den där gränsen flera gånger. Det gick ganska bra i början, men så började jag känna att det hettade till i huvudet. Det var som en hjälm som satt jättetajt över huvudet och bara trycker. Jag fick veta att känslan i sig inte var farlig, det kommer inte hända något av den. Men det är inte så behagligt och man kan inte prestera så bra med det, och om jag skulle få en hjärnskakning igen skulle det vara ödesdigert för min hälsa. Jag ville och trodde att det skulle gå bra att springa på en fotbollsplan, men varje gång har jag fått ett bakslag.
I dag bor Linnéa Wikman i Umeå med sin sambo och utbildar sig för att börja jobba inom industrin. Hon tror att hon skulle kunna börja kolla på fotboll igen, men gör det inte aktivt.
Men hjärntröttheten finns kvar. Livet har blivit en balansgång, där vissa saker får prioriteras bort hela tiden. Och även om det blir allt lättare att hantera och handskas med berättar Linnéa att det har varit en lång väg hit.
– När jag blev skadad i åttan ville man ju göra allt. Jag blev tillsagt att inte utsätta mig för mycket intryck, men jag ville ju passa på att leva. Jag gick på Trästocksfestivalen, jag var ute länge på kvällarna – med konsekvenser så klart. Det kan ha bidragit till att allt har tagit så lång tid, jag lät ju inte kroppen vila.
Kan du fortfarande få sådana bakslag?
– Det kan jag, men det krävs mer. Det är som en bägare som har blivit större genom åren. Tidigare behövdes det kanske en intensiv helg för att det skulle rinna över, men så länge jag har struktur och strategier så tar det ganska lång tid innan det går för långt nu.
”Det sista jag minns var att jag såg gräset, sedan vaknade jag vid sidan av planen”, berättar Linnéa Wikman om olyckan.
Samtidigt gläds Linnéa åt de små sakerna i livet. Att orka jobba mer än deltid trodde hon skulle vara en omöjlighet, men har visat sig bli en del av livet.
–Jag har absolut behövt prioritera bort saker. Det kan vara så enkelt som att om jag ska på Ikea kanske jag inte kan gå på en fest samma helg. Men nu kan jag ändå köra på rätt mycket för jag är medveten om mina begränsningar. Jag är mycket, mycket bättre.