På måndag åker "Jonte" hem till Norge och Kristiansund med flickvännen. Men var – eller om – han spelar fotboll i höst är inte klart.
Kålabodasonen har varit på väg bort från elitfotbollen flera gånger de senaste åren, men på något sätt alltid lyckats bli kvar där ändå. Så var det i vintras också, när Johansson helt plötsligt fick chansen i Ranheim i den norska andraligan på ett korttidskontrakt, efter att en av de två ordinarie målvakterna skadat axeln.
– De hörde av sig en torsdag och på måndagen var allt klart. Det var en väldigt professionell grupp och allt runt planen ordnade sig snabbt. Jag fick spela en träningsmatch, men två dagar senare fick jag veta att klubben värvat en annan målvakt också, säger "Jonte".
Målvakten som Ranheim värvat var inte heller vem som helst. Det var målvakten som 30-åringen beskriver som sin nemesis.
– Min agent ringde och frågade om Nicklas Frenderup, som var målvakten som höll mig utanför startelvan i Stjørdals-Blink, också skulle komma till Ranheim. Jag ringde sportchefen och frågade om det var ett skämt, säger han och fortsätter:
– Det var surrealistiskt, nästan en chock. Han har varit min nemesis och det är inte jättebra stämning mellan oss två. Det var tragikomiskt. Jag satt och skrattade och visste egentligen inte om jag skulle skratta eller gråta, jag tror nog att jag gjorde både och.
Säsongen började och som nybliven tredjemålvakt i laget fick Johansson se sina målvaktskonkurrenter inleda säsongen svagt.
– Nicklas gör många misstag och är ostabil, vilket gör att vi byter målvakt. Men den andre målvakten är också dålig och då trodde jag att jag skulle få min chans. Men det är lite politik i och med att jag skrev ett kontrakt över tre månader medan de andra två hade flera år kvar på sina avtal.
Det blev inga matcher i Ranheim och när kontraktet gick ut i somras var Johansson åter klubblös. Hur det blir efter sommaruppehållet vet han inte.
– Vad som sker i höst har jag inte tänkt på så mycket, utan jag har haft semester i fyra veckor och det har varit skönt. Jag har tackat nej till en dansk klubb och några klubbar i den norska tredjeligan, då jag inte har varit redo att flytta så snart som det behövts.
– Den danska klubben hörde av sig på en torsdag och ville ha mig på plats på lördagen för deras träningsläger, men jag har både lägenhet och jobb i Norge så det blir för stressigt och osäkert. Det var en annan grej förut när jag var ung, nu är jag i en helt annan situation.
Flera gånger har det varit aktuellt med en flytt hem till Sverige. I vintras diskuterade 30-åringen med Norrby IF i superettan, men någon övergång blev inte av. Sedan har tidigare klubben Umeå FC flera gånger varit i kontakt med Johansson, men inte heller där har något gått från intresse till påskrivet kontrakt.
– Självklart har jag längtat hem till Sverige, men det har aldrig riktigt klaffat. Sedan är jag inte ensam i det här längre och min tjej är inte jätteintresserad av att bo uppe i norra Sverige och det är bara att acceptera, säger han och skrattar.
Samtidigt menar Johansson att en flytt till Norge snabbt gör att man blir bortglömd i Sverige.
– Det märkte jag ganska fort. Klubbarna i Sverige letar efter spelare i Sverige eller ligor som de anser vara bättre än de svenska. Sedan bytte jag också till en norsk agent som kanske inte heller har så mycket kontakter i Sverige.
Valet att, sommaren 2016, lämna Sverige för Notodden FK i den norska tredjeligan är ett beslut han inte ångrar.
– Det är det bästa valet jag har gjort i min karriär. Jag kom till en klubb som spelade fin fotboll på en fin arena och i en stad med superhärliga människor. Jag fick bra möjligheter att utvecklas, framförallt som person genom att bo i ett land med ett annat språk och en helt annan kultur än i Sverige. Jag har verkligen tyckt att det varit enormt kul att spela fotboll i Norge.
Tiden i Notodden FK blev en succé och Johansson var en nyckelspelare i det lag som säkrade avancemang till Obos-ligaen och sedan etablerade sig i andraligan.
– Men sista 3-4 månaderna där kände jag att jag ville testa något nytt. Men bitarna föll inte på plats trots att det var några klubbar som jag verkligen hoppades att det skulle kunna bli något med.
Istället för att skriva på ett kontrakt med Notodden, eller någon annan klubb, valde "Jonte" att resa i Asien tillsammans med flickvännen i några månader.
När karriären sedan skulle återupptas kom ett besked som gjorde att fotbollen hamnade i andra hand.
– Min flickväns pappa fick cancer och då ville vi hålla oss i närheten av Kristiansund där hennes familj bor. Vi flyttade till Trondheim och jag tog kontakt med flera klubbar i division I och division II, men då ringde plötsligt Stjørdals-Blink i andraligan och ville att jag skulle komma dit.
Men efter sejourer i både Stjørdals-Blink och Ranheim som till stora delar, eller helt, bestått av en plats på avbytarbänken eller läktaren har nu Johansson klart för sig vad som blir viktigt vid nästa klubbval.
– Ska det bli något nu ska det vara för att jag ska spela. Jag sitter inte på bänken något mer, utan ska jag fortsätta med fotbollen är det för att stå mellan stolparna.
I vilket land eller i vilken stad det blir fotboll avgörs nu inte heller helt och hållet på vilken klubb som hör av sig.
– Just nu har vi inget fast boende utan när vi åker tillbaka till Norge blir det till Kristiansund där tjejen kommer ifrån. Men vi har kollat läget både i Stockholm, Göteborg och Oslo. Fotbollen kommer att komma lite sekundärt. Vi vill hitta ett ställe där vi kan bo en längre tid den här gången.
– Vi har trivts skitbra i Trondheim som är en jättefin stad med bra mat- och kafékultur, men nu får vi se vad som händer.
Det kan faktiskt också bli så att det inte blir något mer fotbollsspel för Johansson, men det är något som inte längre skrämmer honom.
Vilket det har gjort tidigare.
– Blir det ingenting nu i höst, så dör jag inte av det. Jag har tänkt igenom det scenariot förut och det är inte hela världen.
Jonatan Johansson hemma i barndomshemmets kök tillsammans med familjens två hundar, Norrbottensspetsarna Aili och Cita.
Efter tiden i Notodden, när det även då var högst oklart vad som skulle vara nästa steg, var det desto jobbigare, menar 30-åringen.
– Då var det tyngre att lämna fotbollen, men jag kom tillbaka för glädjen. Det jag känner nu, om det blir så att jag slutar, är tomheten i att inte längre tillhöra en grupp. Vid sidan av fotbollen har jag också ett jobb där jag reser en hel del och är mycket ensam.
– Jag är en social person och vi får se hur jag kommer att trivas med det. Det blir spännande att se och jag är ganska nervös. Går det åt helvete så får jag väl börja spela fotboll igen bara för gemenskapen.
Även om sejouren i Notodden var väldigt framgångsrik var det också där som han mått som sämst under sin karriär.
– Jag kände mig ensam i vissa perioder, eller ställde för höga krav på mig själv som jag inte tyckte att jag kunde leva upp till. Jag har känt en inre stress ganska ofta och ett tryck över bröstet. Inte på träningar eller på matcher, men på lediga dagar eller kvällar.
– Jag hade ganska tuffa tankar om mig själv och det slutade med att jag åkte till en läkare. Tänker man själv, utan nycklarna för att låsa upp rätt dörrar, hamnar man ofta på mörka platser.
Med professionell hjälp började "Jonte" snabbt må bättre.
– Efter att jag började prata med en mental coach kom jag ur det ganska snabbt. Jag kunde kanalisera tankarna och vända allting till något positivt.
Vad sa dina lagkamrater i Notodden?
– De märkte att jag hade fler dåliga dagar. I vanliga fall är jag en glädjespridare men nu märkte de att jag fort blev ovanligt sur och irriterad på träningarna och efteråt var jag snabbt in i duschen och på väg hemåt, säger han och fortsätter:
– Sedan har jag alltid varit ganska öppen med hur jag mår. Jag har sagt att jag har mått dåligt och kanske även varför. Sedan fick nog mina vänner höra det tidigare än lagkamraterna i Norge. Men det är nog professionell hjälp som kan hjälpa en på riktigt.
En av sommarens höjdpunkter för "Jonte" var såklart besöket hemma hos föräldrarna i Kålaboda.
En annan tilltänkt höjdpunkt var den svenske landslagsspelaren Ken Semas, till vardags i Premier League-laget Watford, bröllop.
– Jag spelade ju med honom i Ljungskile och vi snackar fortfarande väldigt mycket, även om det inte är på daglig basis. Vi bodde ihop i Uddevalla och jag fick ta hand om honom första åren. Men när restriktionerna sänktes från 200 besökare till 50 så blev det inget, vilket var väldigt synd då jag hade sett fram emot det väldigt mycket.
Ungdomen i det gulmålade barndomshemmet i Kålaboda präglades av sport, fiske – och motorer. ”Något som jag aldrig har haft något intresse av”, säger 30-åringen och skrattar.
Karriärerna har gått åt olika håll sedan dess för de tidigare rumskamraterna och Sema har hunnit med spel i både England och Italien samt det svenska landslaget.
– Han är en godhjärtad människa rakt igenom och jag unnar honom all framgång. Ken har investerat allt i fotbollen och han hade inget annat, så han förtjänar det verkligen, säger "Jonte" och fortsätter.
– Jag förtjänar ju inte att hamna i Premier League direkt, haha.
Vad menar du?
– Jag har inte lagt ned det jobbet och fotbollen var kanske aldrig prio 1 för mig, utan jag gick ju skola vid sidan av och utbildade mig.
Är det något som du ångrar?
– På ett sätt, ja. Men jag har aldrig haft fotbollen som mitt största intresse och jag har inte gjort allt för att utvecklas. Jag har många andra intressen och vill leva mitt liv. Jag älskar god mat och vill njuta också. Visst, en fotbollskarriär är kort och efter 35-40 kan man njuta, men jag vill njuta hela livet, säger han och fortsätter:
– Det finns så mycket mer än fotboll. Många andra idrotter också och jag spelade ju hockey tills jag var 17 år och jag tycker fortfarande att det är skitkul att följa dem från Skellefteå i min ålder som fortfarande spelar på en bra nivå.
Uppväxten i barndomens Kålaboda, innan han flyttade till Skellefteå som 16-åring för att gå fotbollsgymnasiet, beskriver 30-åringen som "jättebra".
– Många av mina vänner spelade fotboll och hockey, men det var också mycket motorer, något som jag aldrig haft intresse av. Så farsan var väl tvungen att köpa någon risig skoter eller cross bara för att jag skulle kunna haka på kompisarna, säger han och skrattar.
Med en pappa och en syster som också var fotbollsmålvakter är det lätt att tro att det var en given position även för "Jonte".
Men så var det inte.
– Det var ju mycket roligare att göra mål, men det fick jag inte göra heller.
Hur hamnade du mellan stolparna då?
– Jag blev tvingad till det, haha.
Av vem då?
– Farsan, och Claes Grenholm, säger han, och skrattar igen, innan han förklarar:
– Claes var tränare i länslaget och de behövde en målvakt. De skulle ha en samling i Ånäset på grus och saknade målvakter. Jag hade ju stått i mål en del, och fick höra att "om du tränar ordentligt får du vara med i länslaget". Då gjorde jag det, och det gick ju bra!
Till gymnasiet stod sedan valet mellan att flytta till Skellefteå eller Umeå för att gå fotbollsgymnasiet. Valet föll på Skellefteå, ytterligare ett val som han inte ångrar.
– Emil Pettersson, som är son till Hans "Slaktarn" Pettersson, har ju stuga här i Trehörningen och vi var mycket där och umgicks på somrarna. Han var kaxig och rapp i käften och det var väl han som fick mig att välja Skellefteå. Jag tycker att jag gjorde rätt val och har haft en kul resa hela vägen och alla jag lärde känna då är goda vänner än i dag.