Jan-Åke Sandström var i många år lagledare för Crif, sammanslagningen mellan hockeylagen och rivalerna Rönnskär och Clemensnäs. Här på besök i Kopparhallen.
Vi träffas hemma i Jan-Åkes tvårumslägenhet i Skelleftehamn. På väggarna finns många minnen från alla år som idrottsledare. Det är ett seniorboende dit Jan-Åke flyttade för ett drygt år sedan.
– När min fru Hjördis avled blev vår gamla lägenhet för stor för mig. Det här är perfekt säger han.
Just Hjördis kommer vi att återvända till längre fram i artikeln.
Jan-Åke bjuder på kaffe och bulle och vi sätter oss vid köksbordet för att minnas åren som gått. Och första frågan är ganska självklar.
Hur kom det sig att du blev ledare i Rönnskärs IF?
– Det är ganska exakt 60 år sedan jag fick frågan första gången. Jag var lagkapten i juniorlaget i fotboll men det var från ishockeyn första frågan kom. Och på den tiden spelade tre fjärdedelar av spelarna både hockey och fotboll.
– Jag blev lagledare och invald i hockeysektionen trots att jag var så ung. Jag vet fortfarande inte hur de kunde ge mig det ansvaret, berättar Jan-Åke och skrattar till. Just humorn och skrattet har han alltid haft nära till.
Han fortsätter:
– Ett halvår senare fick jag sedan samma ansvar i fotbollssektionen och sedan har det fortsatt av bara farten.
Om vi börjar med ishockeyn där Rönnskär på 1960-talet var en etablerad elitklubb.
– Vi spelade i den då högsta serien, division I norra, och en del av matcherna spelades på den gamla uterinken här i Skelleftehamn. Säsongen 1965-66 slog vi bland annat Skellefteå AIK med 4–3 två gånger, serien spelades i tre omgångar.
1967 byggdes Skellefteå Isstadion och då flyttade A-lagsverksamheten dit.
– Pojk- och juniorhockeyn hade vi däremot kvar ganska länge här i Skelleftehamn.
Jan-Åke lutar sig tillbaka och säger med ett stort leende:
– Jag kan berätta om en lite ful grej i isladan. Vi mötte AIK men stod som hemmalag. Så jag meddelade att vi skulle ha båset närmast omklädningsrummen som på den tiden låg längst österut där ismaskinen kördes ut. AIK:arna såg det som deras givna plats, och blev inte glada. Jag fick höra många skällsord under den fighten.
Finns det någon spelare i Rönnskär från den tiden som du vill hylla speciellt?
– Harry ”Pota” Johansson var en ledare både på isen och utanför. Kedjan med ”Pota”, Björn Lindberg och Ulf Hjalmar stod i en klass för sig.
– Ska jag nämna en talang så plockar jag fram Kalle Fällman som hade allt för att bli en riktig stjärna.
Guldvallen i Skelleftehamn blev med sitt konstgräs ett stort lyft för fotbollen. Jan-Åke Sandström är stolt över att han var med och fick det projektet godkänt av politikerna.
Hur som helst, hockeyn blev allt svårare att driva, så det blev en fusion mellan Rönnskär och Clemensnäs, dåtiden stora rivaler.
Var du emot att det blev en sammanslagning?
– Faktiskt inte. Många trodde nog att det här gjordes för att få ett sportsligt resultat. Men sanningen är den att det var ekonomin som avgjorde. Vi i Rönnskär hade skulder på 50 000 kronor, betydligt mer i dagens penningvärde, och läget var liknande i Clemensnäs. Så alla i styrelserna var överens, även om det inte var lika positivt snack ute på samhället.
Jan-Åke blev direkt lagledare i Crif, som laget kallades, och när Kopparhallen invigdes 1979 blev det ett stort lyft för skärgårdshockeyn – även om det även inomhus alltid var riktigt kallt.
Jag kommer ihåg en match mot Frölunda i allsvenskan mot Frölunda 1985, vad har du för minne från den?
– Ha, ha, det var en underbar match och vi vann med 6–3. Det var många minusgrader i hallen och Frölunda-spelarna var inte riktigt beredda på det.
– Kjell-Arne Wikström gjorde dessutom en riktig stormatch. Han var en fantastisk spelare som alltid drev på laget och vann varenda sargduell, minns Jan-Åke och fortsätter:
– En kul grej var att när serieprogrammet spikades så ville jag att alla våra bortmatcher skulle spelas söndagar eftersom vi inte hade råd att låta spelarna ta ledigt från jobbet. Det möttes med skratt inte minst från Frölunda som undrade vad vi hade för sorts spelarkontrakt. Men vi hade ju inga killar på kontrakt, så vi fick igenom förslaget.
Jan-Åke tittar sedan på mig och ställer frågan vilken back som var bäst det året. Jag chansar med Lars Hedlund.
– Nej, inte rätt. Han heter Mikael Jonsson och kom från AIK-juniorerna. Han kunde blivit landslagsspelare men flyttade till Göteborg, började på Chalmers, och tvärslutade med hockeyn.
Någon mer anekdot från hockeytiden i Crif vi kan avslöja?
– När målvakten Dick Andersson gick till Modo begärde vi 100 000 i ersättning vid påskrift. Vi träffades i Bygdeå en lördag, jag skrev på papperen, och fick pengarna kontant i ett paket när jag väntat mig en check, postväxel eller liknande. Vi var bortbjudna på middag den lördagkvällen men jag tackade nej. Jag vågade inte lämna huset med så mycket kontanter.
Kopparhallen invigdes den 22 december 1979 som Sveriges 100:e ishall. Jan-Åke tackar dåvarande fritidschefen Lennart Magnusson för att det blev just nummer 100 och därmed extra uppmärksammat.
Därmed över till fotbollen där ”Ölis” varit trogen Rönnskärs IF hela livet både som lagledare, tränare och ordförande i fotbollssektionen.
– Det fanns faktiskt dem som vill lägga ned fotbollen i RIF redan på 60-talet. Men Stig Johansson, Erland Gustafsson, Lennart Pettersson och jag lyckades stoppa det.
– Sedan gick det bättre. 1967 vann vi femman, och 1969 gick vi upp division III.
Några spelare du minns från den tiden?
– Ulf Tyboni hade ett underbart ryck och gick till Sandviken där han tyvärr inte fick till det. Mikael Eriksson spelade för Vasalund i superettan och Per Lundqvist var en talang som var på läger för pojklandslaget.
– När jag var ledare i juniorlaget var sprintern Örjan Johansson med, snabb som bara den. Men i en match i Myckle blev han helt stillastående en lång stund och jag var tvungen att fråga vad som hände. Örjan svarade; tåget passerar just och jag vill vinka till farsan. Örjans pappa jobbade nämligen för SJ.
Jan-Åke Sandström har också avsatt en vägg för en hyllning till sin avlidna fru Hjördis. Här visar ha ett militärbrev som han skickade till Hjördis under sin tid i värnplikten.
På 80-talet gjorde dessutom Rönnskär en satsning och värvade två engelsmän, Kevin Wedderburn och Andrew Dear.
– De var billiga, vi sponsrade dem med husrum och mat.
Annars hade laget en riktig kanonvärvning på gång samma år.
– Vi var på ett träningsläger i Bromölla och Erik Stierna åkte till Köpenhamn och hämtade upp en engelsk spelare på Kastrup. Han visade sig sedan vara helt outstanding på träningarna.
– Men han begärde 40 pund i veckan i ersättning och det hade vi inte råd med. Så det fick bli Kevin och Andrew istället.
Något mer från fotbollens värld?
– Det blev ett lyft för föreningen när vi fick konstgräs på Guldvallen. Inte minst för damfotbollen som gått framåt otroligt mycket.
Mitt minne över dig är att du ofta var ganska hård i snacket på matcherna – även mot dina egna spelare?
– Jag har alltid sagt vad jag tyckt. Men som min fru Hjördis sa åt mig innan matcherna. Var snäll med spelarna och gnäll inte på domarna.
På många sätt är Jan-Åke Sandströms hem ett museum över alla framgångar han haft i sin idrottsgärning. Ikväll ska han hyllas för sina insatser av Rönnskärs fotboll.
Därmed är vi tillbaka till Jan-Åkes livskamrat Hjördis som gick bort för ett drygt år sedan. Vi går bort till minnesväggen över henne som Jan-Åke satt upp i sovrummet.
– VI fick 50 år tillsammans som gifta och var ihop även före bröllopet.
Jan-Åke visar ett brev på väggen som han sparat.
– Jag skickade så kallade militärbrev till henne när jag gjorde lumpen.
– Som tur var har hon alltid varit lika intresserad som jag och funnits med som ledare i olika funktioner. Men visst är det så att hon tagit huvudansvaret för våra barn Åsa och Örjan.
Han fortsätter:
– Men en gång satte hon ned foten och sa åt mig att jag fick välja bort ett av mina engagemang. Då valde jag att hoppa av ishockeyn i Crif. Förutom där var jag också med i RIF och fotbollsförbundets styrelse i 24 år.
Jan-Åke Sandström har varit verksam som idrottsledare i 60 år. I dag kommer han att uppvaktas av Rönnskärs IF för sin fantastiska insats. Han har även samlat på sig många förtjänsttecken och diplom under sin långa ledarkarriär. En del av dem finns på väggen hemma i Skelleftehamn.
En dryg timme har gått fort i Jan-Åkes sällskap och min sista fråga är egentligen lika given som den första.
Varifrån kommer ditt smeknamn ”Ölis”?
– Ha, ha, det har inget med alkohol att göra som många tror. Jag fick det namnet redan när jag var 9-10 år. Det var någon som tyckte att jag var rund som en öltunna och började kalla mig just ”Ölis”. Sedan har det hängt med, säger Jan-Åke, som idag, lördag, får sin välförtjänt avtackning efter 60 år i idrottens tjänst.