När jag var fem år gammal så började jag att spela fotboll i Morön BK. En ganska tuff femåring i många avseenden som tillhörde årgången 1999. En årgång som vi då inte visste skulle alstra en rad talanger. Fotbollstalanger.
Men låt oss ta det från början. I grund och botten började jag egentligen att spela fotboll för att mina vänner började, och det var inte så mycket mer med det.
Helt ärligt så tror jag inte att jag var speciellt unik gällande det. Det ser säkerligen ganska likt ut än i dag, 20 år senare. Jag tror att barn i den åldern behöver någon typ av samhörighet som på ett eller annat sätt för samman varandra. Min samhörighet blev fotbollen.
Åren gick, och vi blev äldre. Egentligen inte så mycket äldre, kanske runt åtta års ålder. Sakta men säkert så kom fotbollen att betyda mycket mer än vad jag någonsin hade kunnat ana. Den lilla flickan som egentligen endast började spela fotboll för att alla vänner i hennes årskull började spela, fortsatte spela, för att hon ville spela.
Matcher gick från att bara vara en rolig tillställning till att jag aldrig ville byta av mina lagkamrater som satt på bänken. Cuper gick från roliga heldagsaktiviteter till att det smått började krypa sig i magen inför varje match. Min kropp började där och då bekanta sig med ett speciellt känsloläge, nervositet.
Under många år fick jag och mitt 99-gäng chansen att spela Piteå Summer Games. Ett lika stort privilegium varje år, minst sagt. Man visste i princip bara en annan större turnering som man kunde delta i vilket gjorde att PSG fick en liten tjej att känna sig ganska stor. Jämsides med att år efter år spela den näst största turneringen vi visste, så var vi samtidigt medvetna om att vi hade något så mycket större framför oss. Vi tränade för något mycket större.
Det gick bra, men inte tillräckligt bra. Där och då, onekligen supertufft för en 10-åring. Men man visste att uppvärmningen skulle fortsätta även nästa sommar, nästa PSG.
Att vara en tonåring innebär inte bara att vara en fotbollsspelare som älskar att prestera. Trots att det många gånger kändes så för mig. Bland av det bästa jag visste var att prestera och att göra bra ifrån mig på fotbollsplanen. Jag vet att många runt om mig inte tänkte så om mig – att jag ville prestera. Emellanåt flamsade jag en hel del, och visade sällan utåt att jag tog fotbollen dödsseriöst. Det bet mig i arslet, inte bara en eller två gånger och jag fick ta ganska mycket skit på grund av det. Jag visste alltid vad jag höll på med, just därför fortsatte jag alltid att köra mitt race. En tränare kallade mig en gång "energisparande". Idag förstår jag vad han menade.
För tio år sedan fick jag äntligen chansen att spela världens största fotbollsturnering för ungdomar tillsammans med mitt 99-gäng. Om de nerver som hade frodats när jag var yngre då låg i höjd med ett hustak, så skulle man kunna säga att nerverna vid den här tidpunkten var skyhöga.
Mängden pengar som krävdes hade nått sin kulmen. Den största klubblagsturneringen som vi längtat efter att få delta i, stod framför fötterna på oss, Gothia Cup.
Storstaden Göteborg, Liseberg, otaliga mängder skratt och vi fick mäta oss mot högklassiga motstånd. Där skulle jag också kunna sammanfatta att turneringen gick bra, men inte tillräckligt bra.
Tårar utbröts också såklart. Bland annat då det inte riktigt blev som vi ville, i flera aspekter. Att falla mot Vaksala i ett slutspel fick nog två tredjedelar av truppen att fälla en och annan tår efter slutsignal. En annan gång berodde tårarna på att tränarna inte tillät mig och mina vänner sova bredvid varandra i klassrummet. Den tredje gången gräts det för att tränarna ville packa ihop och åka hem en dag tidigare än tänkt, för att vi hade åkt ur turneringen. Just i den situationen var turneringen sekundär. Vi ville stanna för att vi ville vara kvar i Göteborg och gå på Liseberg.
Gothia Cup, som vi laddade för i så många år visade sig vara så mycket mer än bara fotbollen.
För vissa kommer Gothia Cup att vara början på slutet, och för andra så kommer det att vara slutet på början. Precis som det var för oss, flickor 99. Oavsett vad, så är hela arrangemanget till för att få känna på alla delar.
Trots att jag ibland kände mig spyfärdig innan en match på grund av nervositet så gick det ändå att kombinera spel med att ha kul. Att vara nervös behöver inte vara en svaghet, jag citerar vad min matematiklärare i högstadiet en gång sa inför ett nationellt prov: "Är du inte nervös nu så bryr du dig inte".
Morön, Sunnanå, Skellefteå FC, Skellefteå FF och Rönnskär: Tiden för att njuta kommer att vara där och då, ingen annan gång.
Så njut!