Det Àr slut nu. För "Fotbollsarbetaren frÄn Halmstad", som han helst kallar sig, vÀntar en framtid som trÀnare nÄgon annanstans.
Oklart var, oklar nÀr.
ââVi har pratat lite grann, Peter Wettergren och jag. Vi har hittat ett sĂ€tt dĂ€r vi kompletterar varandra vĂ€ldigt bra. Han mer detaljnörd och jag har mer helikopterperspektivet. Vi Ă€r öppna för att göra nĂ„got tillsammans.
ââDyker det upp intressant Ă€r jag inte mĂ€tt, inte fĂ€rdig. Jag har nĂ„gra fantastiska kollegor hĂ€r som jag gĂ€rna vill ta med mig, sĂ€ger Andersson.
Men det fÄr anstÄ.
ââJag ska andas nĂ„gra veckor, sĂ€ger han.
Fullt upp med kÀnslorna
Just nu har Andersson fullt upp med att hantera söndagens alla omtumlade upplevelser före, under och efter avskedsmatchen som förbundskapten â 2â0 mot Estland i EM-kvalet â pĂ„ Friends arena.
Hans ser en styrka i att han vÄgar visa sina kÀnslor, vara Àkta, bÄde inför sig sjÀlv och andra. DÀrför kom tÄrarna flera gÄnger i samband med hans 94:e och sista landskamp. Medan spelarna vÀrmde upp trÀffade han anhöriga till de tvÄ mördade supportrarna i Bryssel i oktober.
ââJag bröt ihop. Det var ett mycket speciellt ögonblick som jag inte hade förberett mig tillrĂ€ckligt bra pĂ„ och jag grĂ€t.
ââFör mig var det jĂ€tteviktigt att trĂ€ffa dem. Vi var pĂ„ plats i Bryssel. NĂ€r jag fick reda pĂ„ vad som hade hĂ€nt i pausen kĂ€nde jag en enorm ilska, man blev ledsen. Det var sĂ„ mĂ„nga kĂ€nslor som kom över en. Jag var fruktansvĂ€rt orolig hur det skulle gĂ„ för vĂ„ra supportrar. GĂ€rningsmannen var inte tagen, man visste inte om det fanns fler.
Ăverraskades av familjen
ââNĂ€r jag trĂ€ffade de anhöriga aktualiserades allt pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Det var jĂ€ttekĂ€nslomĂ€ssigt. Jag har den största respekt för att de vill komma och titta pĂ„ oss.
NÀr Patrick Lundström och Kent Persson hedrades med en tyst minut kom tÄrarna igen.
Och pÄ nytt nÀr frun Ulrika och hans döttrar och barnbarn kom ned pÄ planen efter matchen.
ââFör mig Ă€r familjen det viktigaste i livet. De följer fotboll men Ă€r bra pĂ„ att plocka ned mig. De ser mig inte som förbundskapten utan som man, pappa eller morfar.
Senare under söndagskvÀllen vÀntade en middag och andra planerade skojigheter med spelare och ledare.
ââVi ska göra nĂ„got roligt, en sista kvĂ€ll med gĂ€nget. Det blir roligt men ocksĂ„ vemodigt. Man Ă€r klar, men kommer att sakna spelare och ledare. Mentalt har jag kunnat förberedda mig pĂ„ att det Ă€r slut. Men nĂ€r det vĂ€l Ă€r ett faktum, Ă€r det svĂ„rt att mota bort.
LĂ€ngtar efter vardagen
ââDet Ă€r mĂ„nga gamla bilder som kommer fram. Det Ă€r en konstig kĂ€nsla, kan man sammanfatta det med.
Den nÀrmaste tiden stökar han undan ett och annat pÄ arbetsplatsen pÄ förbundskansliet. Ett dÄligt knÀ ska opereras framöver. Och sÄ ska han bli en mer vanlig Andersson.
ââJag har inte lidit av offentligen. Men att ta ett steg tillbaka och vara lite mer "normal" igen, det lĂ€ngtar jag lite till.
ââTillbaka till en vanlig vardag, sĂ€ger Janne Andersson.