Bilden visar Brände-Kålaboda IF:s lag från 1950 och ner i ena hörnet finns Bengt Rahm med. 95 år gammal kommer han fortfarande ihåg en hel del om tiden i laget. Han sitter hemma i vardagsrummet i huset i Ånäset och tittar på bilden.
– Det är bara jag som är kvar från laget. Övriga har gått bort, säger han och fortsätter och pekar på olika spelare på fotot:
– Målvakten Sten Hansson – hans pappa var lärare. Det var en stor kille och då blev man målvakt. Han kastade bollen lika långt som han sparkade den, säger han och skrattar.
Med på bilden finns också tre bröder Persson, Herbert, Karl-Ingvar och Yngve. Laget innehöll också fler bröder.
– Men de var yngre och kom med senare, minns Bengt som också hade med brorsan Åke i laget.
– Han var back. Jag var mittfältare till vänster. Jag var mer hårt jobbande än teknisk, säger han och skrattar igen.
Faktum är också att det finns med en allsvensk spelare på bilden, Leopold Jiglund.
– Han var den som gick längst av alla – först till IFK Umeå och sedan till GIF Sundsvall som gjorde en säsong i allsvenskan. Det finns ju ett TV-klipp där Giffarnas spelare hoppar ut genom fönstret som symboliserar att Norrlandsfönstret är öppnat. Det är Leopold som är den förste spelaren som hoppar ut.
När laget var som bäst hade de 300 åskådare på matcherna.
–Det var väldigt viktig att få ihop ett lag då det var så mycket ungdomar – precis som i alla byar. Det skapade intresse i hela byn.
Hemmaplanen Brände IP är faktiskt ett kapitel för sig. De första åren hade laget ingen egen plan. De spelade på privata legdor. De flyttade runt på tre olika legdor innan de fick en plan. Enligt en text i boken om Brände så är den byggd på frivillighetens väg. Nysätra kommun satsade dock 1 500 kronor och Kålaboda Mejeri la in 1 300 kronor. Byakassan lånade dessutom ut en tusenlapp.
Bengt började själv i laget 1950. När klubben bildades 1948 så bodde han i Holmsund. Idrottföreningen bildades på initiativ av några ungdomar och från byarna Brände och Kålaboda och har sedan bidragit till en fin gemenskap mellan byarna. Ordförande på första mötet var Aron Aronsson och sekreterare var Folke Westerwall. Startkapitalet på 50 kronor satsades av Rudolf Aronsson.
Men det var inte bara fotboll på schemat. Föreningen hade också tyngdlyftning, friidrott, längdskidor och ishockey på programmet.
Men fotbollen var störst och förutom Leopold Jighage så fick man ytterligare en allsvensk spelare i den något yngre Bertil Nilsson, som kom från Kålaboda.
Undertecknad och Bengt passar också på att åka upp till fotbollsplanen i Brände. Men den är igenvuxen och det är ett tag sedan någon spelade fotboll där. Nysätra IF som Brände-Kålaboda gick in i 1965 har dock använt planen på senare år. Vebomark spelade också en hel säsong där när man la om planen och även Västerbottens FF har haft länslagsläger på Brände.
– Men nu skulle det vara svårt att spela någon fotboll här, säger Bengt med gräset en bit upp på vaderna.
Fotbollen då är inte densamma som nu.
– Vi hade ju fotbollsskor med stålhätta då. Det var dobbskor men de var man tvungen att sätta fast med spikar. Ibland kunde spikarna komma upp under foten och då gjorde det ganska ont.
Efter ett tag så kom också benskydd – men innan det så var det tidningar som rullades ihop.
– Men när man ser fotbollen nu så skjuter de väldigt långt och hårt – de måste ha väldigt fina bollar. När våra läderbollar blev blöta och man skulle nicka så var det ju varning för hjärnskakning varje gång, säger han och ler.
På damsidan drog fotbollen i Sverige igång rejält på 70-talet. Men Brände-Kålaboda hade en damlag redan på 50-talet.
– De spelade en uppvisningsmatch och tog betalt. Pengarna gick till en ny orgel i skolan.
För herrlaget så var derbyna mot Flarken de viktigaste.
– Men vi mötte många lag, Kusmark, Kåge, Ostvik och Vebomark bland annat.
I Norran skaldade signaturen Per Rim om en storförlust mot Bureå.
"När det gästande laget från Brände
från sin Bureå-match återvände
stod det 12 mål mot 0.
Det var Bureås boll
som gick in gång på gång utan ände."
Men Bengt kommer inte ihåg detta.
– Nä, jag kommer inte ihåg att vi mötte Bureå någon gång, säger han och ler igen.
Fotbollsintresset finns kvar. Men han spelar inte längre.
– Jag går promenader med rullatorn. En gång tänkte jag att jag skulle testa springa lite. Men då tänkte jag att folk kanske skulle se mig – så jag lät bli...
Han får se fotboll på tv istället.
– Ibland tänker jag att de ska slå bollen åt ett speciellt håll – så lite är man ju med och spelar i alla fall.