Tränare Leif Andersson instruerar Jörgen Nygren.
– Nu ska Kent göra mål! ropar Ida Öhlin medan Kent Lundberg sätter fart med rullstolen framåt. I vanliga fall står han i mål, men nu går han mot det mindre målet på andra sidan hallen.
Det är Skellefteå parasportsförenings innebandygrupp som har träning. Under hösten har de kunnat börja om verksamheten igen, men det har stått stilla en längre tid.
– Under corona har det varit helt stängt. När man fick börja träna igen så hade vi nedstängt ett litet tag till, men efter ett tag startade i alla fall fotbollen igen. Innebandyn har varit stängd så länge man inte har kunnat vara i hallarna, så nästan två år, säger tränaren och styrelseledamoten Leif Andersson.
Precis som mycket annan föreningsverksamhet har pandemin slagit hårt mot parasporten. Många deltagare hör till riskgrupper, där personer som drabbas av covid-19 löper stor risk för allvarliga sjukdomsförlopp. Redan i inledningen av pandemin klassades personer med flerfunktionsnedsättning som en riskgrupp. Men under pandemins första år pekade mycket på att det inte inrymt all fakta.
I en skrivelse från Riskförbundet FUB och Svenska Downföreningen från november 2020 hänvisar föreningarna till forskning på ämnet, som visar att det är tre gånger så vanligt att personer med intellektuella funktionsnedsättningar dör i covid-19 jämfört med personer utan någon funktionsnedsättning. Samtidigt, skriver föreningarna, är risken att bli allvarligt sjuk tio gånger högre för personer med Downs syndrom.
– Det är många som inte vågar komma alls på grund av corona fortfarande. Det är två stycken som inte har varit här på hela säsongen, och en vet jag är rädd för att bli sjuk, berättar tränare Andersson.
Kent Lundberg står vanligtvis i mål, men tar sig också några turer för att försöka göra egna mål.
Och då alla deltagare i gruppen antingen tillhör ett gruppboende eller har någon form av boendestöd är risken för spridning något som också måste räknas med.
– Vissa får kanske inte komma för boendet heller. Därför blir det lite som det blir, man vet aldrig vilka som kommer. Men vet inte heller om de kanske vill, men inte får just nu, fortsätter Andersson att förklara.
Hur har det varit att sitta i styrelsen under den här tiden?
– Det var ganska enkelt. Vi har ju inte haft så mycket att göra, säger Leif Andersson med ett skratt.
Andersson själv har haft olika sätt att hålla igång under pandemin, berättar han.
– Jag har ju haft Morön (Andersson är materialförvaltare, reds. anm.) och är med i flera andra föreningar, så jag har ju kunnat hålla igång. Men för de som bara har haft innebandyn har det inte varit så kul.
Ida Öhlin tycker att det är roligt att träna innebandy, säger hon i omklädningsrummet.
Och även om truppen för tillfället är liten och inte alla som brukar kan vara med på träningarna än ser Leif Andersson att det börjar vara ljusare, nu när träningarna har börjat dra igång.
– Det är jättekul att få börja om igen och i alla fall få träna. Förhoppningsvis får vi börja spela matcher igen snart också.
Vattenpausen är slut, och atleterna börjar röra sig ut på planen igen. Två spelare går fram till mittpunkten och gör sig klara för tekning. Skratt och glädje sprider sig i hallen. Det är 20 minuter kvar av träningen, och lagen är beredda.
Hur tror du att det långa uppehållet har påverkat gruppen?
– Ingenting faktiskt, de är precis som de var innan, säger Andersson och ler.