När loppet startade i mitten av juni var det inget annat än glada miner hos Skelleftedeltagarna.
Under fjolåret satte sig sex Skelleftebor från CK Guldkedjan på cykeln, och efter totalt 150 mil titulerades de till superrandonneurer. Redan då hade de siktet inställt på sin nya utmaning – för under 2022 ville de genomföra ett 120 mil långt lopp till polcirkeln och tillbaka.
Midnight sun randonnée, som loppet heter, var dubbelt så långt som det längsta de genomförde 2021. Men det stoppade inte Per Öhrlund, Helén Moritz, Bert Karlsson, Jim Olofsson, Andreas Forsell, Thomas Mannelqvist och Frida Pettersson att starta i Umeå i mitten av juni.
– Jag har aldrig cyklat så mycket på ett år som jag gjorde för att förbereda mig, berättar Helén Moritz och fortsätter:
– Jag tycker att vi alla var väl förberedda. Åtminstone fysiskt.
För hur man skulle reagera psykiskt på tre dagars cykling med minimalt med sömn i kroppen var ingenting deltagarna kunde förbereda sig på. Ändå började allt med midnattssol och dimma i en fin start.
– Det var väldigt fint i starten och man hade nog ganska mycket adrenalin i kroppen, säger Per Öhrlund.
Det började bra, berättar cyklisterna. Även om kroppen började bli trött och klockan hade gått in på småtimmarna rullade sällskapet förbi Lycksele, vidare mot Storuman och tog sig in i grannlandet via Hattfjelldal.
– Det var väldigt vackert där, soligt väder och det var ett fint ställe. Men vi såg svarta moln längre bort, så vi förstod att det skulle inte bli bra väder i Norge, säger Helén, och Per lägger till:
– Vi hade varit vakna i princip fram till dess, då hade det gått typ ett dygn. Vi tänkte att vi behövde starta i tid, så vi sov tre timmar och gav oss iväg i regn och blåst.
Vädret höll i sig, och när Skelleftegänget började närma sig polcirkeln var det riktigt kallt – samtidigt som både punkteringar och skadade bromsar blev ett problem. Men cyklisterna fortsatte resan, och när de kom tillbaka till den svenska sidan blev vädret åtminstone bättre.
Det fanns tolv stationer över loppet, där deltagarna fick stanna, få i sig mat och på vissa håll också sovplats.
– Från norska gränsen till Arjeplog var blöta, och vi torkade aldrig upp. Det gick inte att cykla för fort, men det gick ändå ganska fort och fartvinden gjorde det kallt. Hade man varit ensam då, då hade man lagt sig ned tror jag, säger Bert Stenman med ett skratt.
För sömnbristen började göra sig påmind på olika sätt – Helén berättar att hon såg syner, Per hade tunnelseende – och psyket testades ordentligt den sista biten. Men med varm palt på det sista stoppet i Åmsele fanns kraften att fortsätta hela vägen.
– Det var ingen näringsfysiolog som hade satt ihop menyn, men det var det godaste jag har ätit, berättar Helén Moritz.
Efter tre dygn ute på cyklarna stämplade de sju deltagarna ut och kom tillbaka till Umeå. Men det blev ingen glädjerusch när de väl gick i mål.
Jim Olofsson, Andreas Forsell, Thomas Mannelqvist, Bert Stenman, Per Öhrlund, Helén Moritz, Frida Pettersson var deltagarna från Skellefteå.
– Det var det sjukaste av allt. Man borde ha känt så mycket, men nej – man cyklade in med tomma blickar och gick rakt in på hotellet. Man var bara helt slut, berättar Per Öhrlund, men lägger också till att man är stolt:
– Det är först nu man känner stoltheten.
Småkänningar i hälsenor, trycket mot kontaktytorna och kylan gör sig fortfarande påminda. Domningar i fingrar och ömma hälsenor är inte helt ovanligt fortfarande. Många av deltagarna genomförde också andra lopp kort efter målgången, och är igång och cyklar för fullt. Men även om loppet genomförs igen nästa år är det ingenting som finns med i några planer.
– Man vill ju inte ha det ogjort, säger Bert.
– Man är väldigt stolt att vi gjorde det, säger Helén, och Per håller med:
– Nu har vi gjort det. Men inte igen.