I förgrunden två diplomboxare – i bakgrunden Bengt Forssell vars tavla hängts upp så han alltid kan vaka över ringen.
Det är bara ett fåtal trappsteg nedåt till Eddahallens källare men ändå är känslan som om att jag går 30 år tillbaka i tiden när mina fötter styr mig mot platsen jag spenderade många timmar på i min barndom.
Tillbaka till tidigt 90-tal med lukten av liniment, svett och någonting annat från gymlokalerna längst in i källarens hörn. Jag och min lillebror följde då ofta med pappa dit och samtidigt som han lyfte vikter gjorde vi som vi alltid gjorde på den tiden; spelade något med en boll på rispiga gummigolvet.
När jag denna onsdag är nere i samma källare är det en bekant miljö men innanför dörren till boxningsklubbens lokaler är allt nytt. Jag har aldrig varit nära boxningens värld förut; det närmaste jag kommit den är när jag såg Rocky första samt de fåtal gånger jag tappade humöret på hockeyplanen och slogs med handskarna på.
Därför är det första jag möts av också något som jag inte förstår det minsta av. Det låter som att ett 30-tal Skelleftebor i grupp samtidigt håller med om något och unisont sluter upp med ett ja på en inandning.
"Hörrni, visst ska ni se AIK i kväll?"
"Schuu, schuu, schuu, schuu, schuu, schuu, schuu..."
Anton, vad är det som låter?
– Haha, jag förstår att det låter konstigt om du inte varit nära boxningen förut men det är rätt simpelt faktiskt. Man gör det där ljudet för att andas ut på slag; för att inte glömma bort att andas. Det är för att få i dig nog mycket luft för att orka en rond, glömmer du bort andningen så tröttnar du snabbare.
Jaha. Logiskt ju!
En del av publiken som hade tagit sig till Eddahallen för tävlingarna.
För bara några dagar sedan fylldes lokalen vi nu står i av boxare från hela norra Norrland och familjemedlemmar eller supportrar som kommit för att stötta i diplomboxningen på hemmaplan. Med bara två tävlingsboxare just nu återfanns flera av de unga boxarna jag nu ser framför mig på träningen då i ringen för att boxas.
Publikbild från tävlingarna.
Efter några tunga år har boxningsklubbens deltagarantal nästan halverats men gruppen som nu tränar har ökat stadigt i antal det senaste året och Anton Molin ser äntligen en ljusare framtid.
Men vägen hit har varit tuff för hela boxningsklubben.
Först kom coronapandemin med restriktioner som gjorde att det blev snudd på omöjligt att bedriva en träningsverksamhet.
Sen lämnade eldsjälen Bengt Forssell jordelivet.
– Det har ju varit snudd på tumult i klubben sedan Bengt försvann. Det har varit väldigt tungt att få allt att fungera för även om det låter som en överdrift så är det faktiskt så att det nu krävs upp mot tio personer för att täcka upp för det arbete han gjorde i klubben.
Går det ens att beskriva med ord hur mycket Bengt betydde för klubben?
– Nej, det är helt omöjligt. Bengt var alltid här, han var med på nästan varje pass och var han inte med någon gång så var det för att han ville vara snäll mot någon annan tränare och ge den chansen att hålla i träningarna.
Saknad och aldrig glömd. Bengt Forssell kommer alltid att minnas som Guldstadens största eldsjäl någonsin.
Som jag förstått det var det dock inte bara för er klubb som Bengt betydde snudd på allt?
– Så är det. Sedan hans död har det blivit ett jättestort tomrum på kunskapen och utförandet i att hålla i tävlingar i hela norra Sverige. Han styrde ju upp tävlingar och organiserade det jättebra mellan alla klubbar här uppe i norr.
Anton får något djupt i blicken och ser ut att förlora sig i själv innan han fortsätter:
– Och det ser man ju nu efter att vi börjat återhämta oss från coronapandemin och allt kring Bengts död att vi är inte tillbaka där vi som klubb var under åren innan allt det där hände. För många klubbar var det en nog stor smäll allt som hände när pandemins restriktioner infördes. Vi hade det plus förlusten av den största eldsjälen denna klubb någonsin haft, så det är klart att de senaste åren har varit jättetuffa för oss.
Anton Molin hade ögonen öppna under tävlingen och fick se såväl ungdomliga misstag som lovande prestationer i hemmatävlingen.
Diplomtävlingen på hemmaplan blev en lyckad sådan med flera fina resultat för Guldstadens boxare.
Likt livet i stort finns det bara en väg ur personliga tragedier, från motgångar, och den vägen är upp. I sorgen har föreningens ledare funnit hur den vägen ser ut och landat i en verksamhet som just nu kan ha upp emot fyra tränare på varje träning.
– Vi har landat i något nytt och överlevt vad som varit. För att göra det har vi tvingats inse att klubben aldrig igen kommer bli som den var när Bengt var med, men även om det kanske låter dyster så är det ju också så att vi trots allt ser en ljus framtid för klubben. Vi har fått tillbaka mycket av glädjen och har skapat nya drömmar för Guldstadens boxningsklubb.
Vadå för drömmar?
– Vi vill tillbaka till när vi var som bäst. Innan allt det här som vi redan pratat om hände så hade vi ju sju-åtta tävlingsboxare, två som var med landslaget och upp emot 140 medlemmar vilket går att jämföra med de 80 som vi har i föreningen i dag, Anton avbryter sin mening när rondklockan ljuder efter tre minuter, träningen stannar upp och han tar ton:
NÄSTA ROND! Ni kör vänster, vänster, vänster, höger. Två enkla vänster sen en vänster till höger i kombination!
Anton Molin instruerar en av de yngsta boxarna.
– Ursäkta, vart var vi?
Drömmar.
– Just det, drömmar. Utöver drömmarna om att få upp fler tävlingsboxare så vill vi ju få upp deltagarantalet igen. Vi är ju som jag sa drygt 80 i dag och vi vill närma oss de 140 vi en gång hade igen.
Vad kommer krävas för det?
– En hel del. En av sakerna vi pratat om att förändra är hur vi tränar; där kommer vi ändra passen och i stället för att som nu träna ett pass med allt dela upp träningarna i olika block. På samma dag kommer vi till exempel kunna erbjuda en timma skugg, en timma säck och en timma sparring sen får man som medlem själv välja vilka pass man vill gå på. Efter sommaren kommer vi att satsa ännu hårdare på den yngre generation för det är vi har de blivande diplomboxarna som sedan går vidare till att bli tävlingsboxare.
Efter att ha lyssnat vad Anton säger om klubben och sig själv, framför allt vad som sägs innan inspelningen av intervjun, så blir det tydligt att han inte ser sig själv som en eldsjäl även om många som jag pratade med under lördagens diplomtävling och denna onsdags träningspass menar att han är just det.
Du säger att du inte är en eldsjäl, men hur många timmar lägger du på den här klubben en vanlig vecka?
– Jag har sagt att jag ska vara här en kväll i veckan men det brukar oftast bli fler kvällar än så som jag är här; man måste ju täcka upp för varandra och så, säger han och fortsätter:
– Egentligen har vi sagt att jag ska vara här och hålla i träningen på måndagar.
Men nu är det ju onsdag?
– Precis, säger Anton och ler stort.
Vad är det som får dig att vilja komma hit kväll efter kväll?
– Jag tycker att det är alldeles för roligt. Det är för roligt för att jag ska kunna hålla mig borta. Att se en ung tjej eller kille komma hit till oss med en stor osäkerhet inom sig och sen se den blomma ut, få självförtroendet tillbaka och sedan inse att den faktiskt kan klara av vad han eller hon inte trodde skulle gå när den kom hit... Det är ovärderligt.
Du ser ut att ha mer känslor inom dig, Anton?
– Absolut. Det är som att man känner att man har ett ansvar som ledare att ta hand om den där unga killen eller tjejen som sökt sig hit med en vision om att bli någonting. Då känns det faktiskt som ett privilegium att få vara med att ta hand om de här drömmarna och visionerna. Det är fint att få känna det ansvaret; att man inte är ett hinder för deras mål utan en möjliggörare, avslutar Anton.
Jag vet inte vad ni som läser nu tycker men att Anton Molin checkar i de flesta boxar för en eldsjäl är inte åsikt utan substans. Den åsikten delar också klubbens guldkalv Alexander Tubridy.
– Anton betyder jättemycket för mig och klubben. Han är en väldigt bra tränare som ser alla oss i gruppen och som är väldigt bra på att lära ut det tekniska, säger han.
Alexander Tubridy visade upp ett imponerande rörelsemönster och ett enastående fokus i varje övning.
Bara några veckor innan mitt besök på Guldstadens boxningsklubb visade 16-åriga Alexander varför han är en av klubbens stora framtidsnamn när han med sina tekniska slag och snabba fötter blev norrländsk juniormästare i 67 kilosklassen.
Född och uppvuxen i England hamnade han i Skellefteå av en slump ungefär samma tid som föreningen gick igenom sitt stålbad. Sedan dess har han gått genom leden, fajtats sina diplomfajter och slagit igenom som tävlingsboxare.
Men vi tar det från början.
Hur hamnade du som en ung engelsman här i Skellefteå, Alexander?
– Haha, det började faktiskt som ett skämt. Mamma satt och läste på internet att de sökte lärare i Skellefteå och sa som ett skämt till pappa att hon skulle söka det. Samtidigt som det så var vi en stor familj med fyra barn, mamma och pappa i ett London som förändrade sig ganska mycket, säger han och fortsätter:
– Vi ville bara bort från London.
Och då blev det att köpa hus i Skellefteå?
– Ja, eller i Bygdsiljum.
Från London till Bygdsiljum, är du nöjd med att ni flyttade från en av Europas största städer till ett litet samhälle i Skellefteå kommun?
– Verkligen. Det är mycket mer frihet här, vi barn får göra vad vi vill och allt är så tydligt i Sverige.
Alexander berättar att han vill göra resan från Guldstadens boxningsklubb och ut i världen.
I passet står det att han är 16 år men i sina svar på frågorna jag ställer framstår han som en betydligt äldre och mer erfaren man än den pojke som faktiskt står framför mig. På träningen blir det också tydligt att han är den boxare som ligger längst fram i sin utveckling.
Ungefär samtidigt som jag överhör en konversation Anton Molin har med en yngre boxare som vill börja i tävlingsgruppen men nekas för att han, enligt Anton, inte har nog med fokus på träningarna ännu står Alexander Tubridy och väntar på att instruera nästa övning.
Det är till Alexander som Anton vänder sig till när övningarna ska instrueras vilket visar på förtroendet 16-åringen har förtjänat.
Hur är det att vara medlem i denna boxningsklubb?
– Det är väldigt kul och det har gett mig motivationen att göra många grejer. Det krävs mycket disciplin inom boxningen.
Och som jag just hörde Anton säga; fokus?
– Ja, och fokus. Jag har lärt mig mycket av det som jag har användning av även utanför boxningen.
Hur mycket av din tid lägger du ned på boxningen?
– Det varierar väldigt mycket och är lite beroende av läget i skolan. Men jag ser alltid till att lägga minst fem timmar per vecka och utöver träningarna här kör jag även en del hemma i mitt rum. Där kan jag öva på teknisk grundställning och sånt.
Parallellt med föreningens mål om att få in fler tävlingsboxare och att nå glansdagarna när utövare från Guldstaden gick hela vägen till landslaget har Alexander även han drömmar som går i linje med föreningens.
Han vill bli bäst. Punkt.
– Jag vill att hela Sverige ska veta vem jag är. Jag vill satsa på det här, kanske få några sponsorer och åka utomlands för att både träna och tävla.
Tror du att du kommer klara det?
– Ja, jag hoppas i alla fall det, avslutar Alexander.