För Nasser Nuru var Bengt Forsell en fadersfigur när han kom till Skellefteå.
Guldstadens boxningsklubb förlorade sin stora ledare och eldsjäl innan jul. Och det är många som minns Bengt Forsell och hans betydelse för boxningen i Skellefteå.
– Han har ju hållit igång boxningen i hela norra Sverige med sitt samarbete med de andra klubbarna i Norrland och de på den finska sidan, säger tränarkollegan Anton Molin.
Han förklarar varför Bengt varit så viktig för hela Norrlands boxning.
– Han har ju offrat all sin tid på boxningen och varit på alla tävlingar. Inom boxningen är det lite "kommer du på min tävling kommer jag på din". Bengt åkte alltid och visade upp sig år efter år. Det har lagt grunden för ett bra samarbete.
Som människa var han också stor.
– Det är svårt att hitta ord. Han hade inget ego. Det skulle alltid handla om boxarnas bästa. Man kan se hur det är osämja i olika klubbar och mellan klubbar. Med Bengt var det aldrig något sånt. Han var från det gamla gardet med den disciplinen. Han ville få fram det bästa hos boxarna – inte bara inom boxning. Det var hans filosofi att boxningen skulle fostra.
Han levde sitt liv genom boxningen.
– Gällde det något annat så fick man slita orden ur honom. Han var ju sjuk på slutet i cancer och man frågade hur det var – men han ville inte berätta hur det gick.
Han var också en fadersgestalt för många ensamkommande flyktingbarn.
– Många av de ensamkommande har ingen fadersgestalt i Sverige, jag vet hur det är då jag själv jobbar på boende. Och Bengt tog hand om dem med stor auktoritet. Han lät inte någon komma undan med lögner eller skitsnack. Då sa han: "Nu ljuger du för mig". När han blåste ifrån så fick han bara mer respekt, berättar Molin.
En av dem som Bengt tog under sina vingar var Nasser Nuru, som kom till Skellefteå som ensamkommande i slutet av 80-talet.
– Jag hade lite konflikter på stan. Det var inte många med vår hudfärg då och vi hade väl inte så många sätt att uttrycka oss på – så det blev lite slagsmål – men inga stora saker. Det är jobbigt för mig att prata om då jag själv är enhetschef på kommunen och jobbar med ensamkommande nu, säger han och skrattar innan han fortsätter:
– Men socialtjänsten tyckte jag behövde en aktivitet och jag hamnade på boxningsklubben. Bengt sa direkt att jag var välkommen dit och träna.
Då kunde Nasser väldigt lite svenska.
– Vi hade lite problem att förstå varandra men sedan kom Bengt på en bra idé. Vi tränade vänstern på måndagar och högern på tisdagar. Så min första match så sa han måndagskrok och tisdagskrok. För dagarna visste jag vilka de var. Det är underbart att komma ihåg det minnet, säger han och skrattar igen.
Bengt var en fadersgestalt för Nasser.
– På helgerna när man inte hade något att göra ringde Bengt och sa: "Nasser, vi ser en boxningsfilm eller så tränar vi extra". Han såg till att vi inte hamnade i problem. Han tränade oss flera pass under veckorna och sedan tog han sig tid för oss på helgerna och höll koll på oss. När vi skulle resa iväg på tävling så kom han alltid och hämtade mig.
Han påtalar hur viktig Bengt var för de som inte hade någon annan.
– Vi som kom som ensamkommande behövde någon som såg oss som människor och kunde bekräfta våra misstag och våra framgångar, för jag var inte den enda. Bengt var hård. Han ville att vi skulle komma i tid och vara på plats. Kom man sent så tittade han inte på en och då kändes det inte bra. Det var jättejobbigt och man ville inte göra det igen.
Bengt har en stor plats i Nassers hjärta.
– När jag gifte mig så undrade jag om någon skulle vara utanför kyrkan. Jag tänkte att Bengt kanske skulle vara där. Och det var han naturligtvis och nu sitter mitt bröllopskort på klubben. Jag älskade Bengt. Han såg till att vi syntes. Det var raka rör med kärlek. Han såg oss när ingen annan hade tid för oss. Jag försöker vara som honom.
Francisco Hällgren, här med talangen Elias Grönlund, har startat Härnösands Boxningsklubb som drivs i Bengts anda.
Det är något som Francisco Hällgren också håller med om. Francisco kom till boxningsklubben som 13-åring.
– Nasser kom till klubben före mig. Men när man kom dit så kände man att Nasser och de andra tog hand om mig och de var väldigt inbjudande. Jag kände direkt att alla var reko på klubben och alla var schyssta. Det var Bengts förtjänst, säger han.
Francisco var adopterad från Costa Rica och berättar att han hade en jobbig uppväxt.
– För mig var Bengt som min andra farsa. Min fosterfar stöttade mig inte så det var Bengt som stöttade upp mig. Han var som en fadersfigur. Jag blir rörd bara jag tänker på det. Även i vuxen ålder har han ringt mig om råd och vägledning i livet. Bengt betydde väldigt mycket. Jag blir tårögd när jag pratar om det, säger han och blir lite tagen innan han fortsätter:
– Han var en som lyssnade och ställde upp. Han fanns där för mig och var rak och ärlig. Han berättade vad jag gjorde fel och berömde mig när jag gjorde rätt som en farsa, som jag själv inte hade. Och det var ju inte bara jag. Han byggde upp människor och var ett ljus i mörkret. Och han brydde sig mer om andra. När han fick cancer frågade jag hur det var – men han ville inte prata om sig själv. Han frågade istället hur det var med mig.
Sedan tre år tillbaka har Francisco startat upp Härnösands Boxningsklubb.
– Där har Bengt också varit med och stöttat. Jag ville ge något tillbaka. Så det är kul. Jag försöker vara som Bengt. Man bryr sig utanför ringen också och det är i Bengts anda. Man får tacksamhet från föräldrar och det blir man peppad av – att fortsätta att hjälpa andra. Jag försöker föra arvet vidare.
Johan Carlsten var en talangfull boxare på 90-talet. Han tycker det är en ära att prata om Bengt.
Efter Bengts död så pratade Francisco med boxningskompisen Johan Carlsten, som själv var en framgångsrik boxare i slutet på 90-talet med medaljer på USM, JSM och SM och även meriter från seniorlandslaget. Johan tycker att det är en ära att prata om Bengt.
– Det kändes som han var för evigt. Han såg likadan ut som när jag boxades. Han hade en enorm betydelse för boxningen i hela Norrland. Han var förbundskaptenens högra hand i Norrland och förmedlade vilka talanger han skulle titta lite närmare på.
Johan lyfter fram Bengt som en enormt skicklig tränare.
– Han gjorde ju själv ingen karriär och gick väl fem diplommatcher innan han själv bestämde sig för att bli tränare. Han hade ett bra öga för hur boxning skulle genomföras och var väldigt konsekvent i sitt arbete. Han har ju också på något sätt personifierat ideellt arbete.
Johan berättar också hur stolt han var över att synas med Bengt på tävlingar i hela Norden.
– Han föregick alltid med gott exempel. Det var det han predikade – frihet under ansvar. Han gav mycket till oss aktiva med tydlighet och vad han förväntade sig av oss och inget lämnades åt slumpen.
Bengt köpte också en buss med elva platser för egna pengar för att han skulle kunna köra boxare runt om i landet.
– När man skulle resa bort med landslaget eller någon annan klubb och han inte var med så skickade han med två blad med vilka tider och vilka tunnelbanor man skulle ta. Han fotade av telefonkatalogen och drog streck med kulspetspenna hur man skulle ta sig till olika platser, säger han med ett skratt.
Han minns Bengt med stor värme och kärlek.
– Han var mer än en tränare. Det går inte att sätta ord på hur mycket han har betytt – speciellt för de som inte hade någon annan. Han jobbade otroligt hårt men klagade aldrig. På våra egna tävlingar skulle gästerna aldrig ha något att klaga på. Det var så han var.
Linnea Wikman är en av många som berättar om Bengt Forsells storhet som ledare.
En annan som Bengt betytt oerhört mycket för är Linnea Wikman, som vann SM-guld och fick representera Sverige på juniornivå. Sedan återkom hon som tränare i klubben. Bengt har alltid funnits som ett stöd för Linnea.
– Han var genuint brydd om folks liv och det kände man. Han såg alla som kom in i träningslokalen och det spelade ingen roll vilken bakgrund du hade. Han gjorde ingen skillnad och det märktes. Det är en stor del till varför han var så omtyckt. Han kunde verkligen lyfta och uppmuntra en.
Det gick inte att "lalla runt" enligt Linnea.
– Man kunde inte tjollra – det tillät han inte. Var man på träning så skulle man göra sitt bästa och man skulle även sköta sig utanför träningslokalen. Det var inga dumheter och man skulle inte ränna på stan och slåss. Han var väldigt disciplinerad och ställde krav på oss.
Naturligtvis har hon många minnen.
– Det finns så otroligt mycket. Men när han dog så var det ett minne som spelades i mitt huvud. Varje gång man körde hem från en tävling så satte han på Creedence i bilen och så satt man där i framsätet med honom. Han diskuterade alla matcher och det var för att han vara så brydd om min utveckling. När man tävlat så var det alltid en urladdning – men i bilen så var det bara ett sånt lugn att sitta där med honom, säger Linnea och fortsätter:
– En gång när jag skulle tävla med landslaget i Paris höll han ett brandtal för mig när vi var ensamma i lokalen. Han sa att jag inte skulle bry mig så mycket om att jag hade en landslagströja. Han sa att det var som att vara i träningslokalen och att jag bara skulle ha kul och göra mitt bästa. Han fick mig att slappna av och sa ofta att matcherna inte handlade om prestige utan att utvecklas.
Bengt offrade en massa tid även för Linnea.
– Jag gick Spid på gymnasiet och då fick vi tid att träna på skoltid. Bengt tog ledigt från sitt eget jobb för att han skulle kunna träna mig. Det var otroligt. Han kunde vara väldigt hård – men samtidigt hade han en väldigt ungdomlig humor. Han är verkligen en legend.