Det tillhör inte vanligheterna att vi har manliga idrottare från bygden med i ett sommar-OS. Faktum är att det är 21 år sedan Johan Nyström simmade sista sträckan i lagkappen på 4x100 meter frisim på OS i Sydney 2000. Och före det var det tiokamparen Lennart Hedmark i Montreal-OS 1976.
Norsjösonen Jon Persson är därmed den tredje de senaste 45 åren.
Nu är Jon bara reserv – men det är en reserv som verkligen förtjänat sin plats. Det finns många anledningar till det. När Sverige de senaste kvalen och mästerskapen nosat på världstoppen har Persson alltid varit den mest pålitlige i det svenska laget.
• När Spanien och Ungern besegrades i OS-kvalet i portugisiska Gondomar vann han alla sina matcher.
• Vid VM-bronset på hemmaplan 2018 var han den som var mest stabil i laget.
• Vid lag-EM 2019 var Persson den som imponerade mest av svenskarna när Sverige tog sig till semifinal.
Och faktum är att om OS hade gått på utsatt tid, 2020, hade Persson varit given i laget och en nyckelspelare. Både i och utanför hagen.
Jag var själv på plats en sen novemberkväll 2018 i Söderhamn när Sverige kvalade in till lag-EM. Den gången var det också Persson, som med sin 3–0 seger mot Carlos Machado, tog Sverige till mästerskapet.
Om det fanns en viss nervositet hos övriga spelare fanns det bara glädje och självförtroende hos Persson som förutom att leka med spanjoren Machado också hann med att tända hemmapubliken och driva på sina lagkompisar i deras matcher.
Jag går så långt och säger att Persson i sin dåvarande form förra sommaren, då han spelade sin absolut bästa bordtennis, kunde varit den som tog Sverige riktigt långt i OS och han kunde då, äntligen, fått en större uppmärksamhet av det svenska folket – men också folket i vår egen bygd.
Men, och det har varit många men i Perssons jakt på ett OS-deltagande, så har Anton Källberg varit extremt stark under det senaste året och det har inneburit att Persson nu får ta en kölapp och fått sätta sig i väntrummet där han får se om en skada kan skapa en chans att spela en hjälteroll. Förutom Källbergs magiska säsong kom ju också en pandemi i vägen för Persson.
Många kommer ihåg det svenska bordtennisundret med J-O Waldner, nämnde Jörgen Persson, Mikael Appelgren, Erik Lindh, Peter Karlsson rev den kinesiska muren. Men det landslag som vi har nu kan överraska och gå långt i lagtävlingen. Även utan Persson vid bordet. För hans energi kommer garanterat att smitta av sig till de som ska göra det nu.
Och naturligtvis är det stort att han tagit sig till OS – speciellt då han varit snubblande nära både 2012 och 2016. Men tro inte att detta kommer gratis. För i Söderhamn fick jag också på nära håll se landslagsspelarna träna på nära håll. I många långa timmar körde de stenhårt. Varje dag – på för- och eftermiddagen.
Det finns olika sätt att räkna vilken som är det största sporten i världen om man räknar utövare. Men bordtennis är rankat mellan plats tre och tio i olika undersökningar, detta med 300 miljoner spelare.
Att vara kring 50 på världsrankingen är en bedrift. Speciellt om man kommer från en ort utan störrebordtennistradition i norra Sveriges inland och är snart är 35 år.
Att Jon nu äntligen får uppleva ett OS är ett bevis på att man kan nå sina drömmar om man jobbar hårt. Även om vägen är lång och fylld av många hinder.