Under Norrans besök är det full aktivitet på samtliga banor när motionsserien kör en av veckans tre matchsammandrag. Habib Masoumi är en av dem som spelar, skrattar och frustrerat tittar på sitt racket när bollen inte hamnar där han önskar. Han har inte bara hittat till Degerbyhallen – utan också hittat tillbaka till sporten efter ett långt uppehåll.
– Jag jobbade på en skola som elevassistent och började prata med idrottsläraren om badminton och fick då reda på att det gick att spela här i Skellefteå. Då hade jag bott i Sverige i fyra år och inte spelat på 35 år, säger Habib som de senaste åren spelat tillsammans med Skellefteå Badmintonsklubbs "allt-i-allo" Sture Marklund.
Sture är också Habibs granne.
– Vi har spelat tillsammans i tre år och det är jätteroligt.
Hur stort intresse finns det för badminton i Iran?
– Det finns ett stort intresse, även om det är inte lika stort som för fotbollen.
I kvällens första match blev det visserligen förlust med 2–0 i set, men trots det var det inga bittra miner hos varken Habib eller Sture.
När spelarna kliver in till spelplanerna gör de det under en skylt där det står "Stureplan". Sture Marklunds inflytande och historia i badmintonklubben går inte att ta miste på.
– Jag städar banorna, jag har varit shopansvarig och sedan har jag suttit i styrelsen i över 15 år.
Hur mår badmintonklubben?
– Vi har ett litet deltagartapp från i fjol, då var serien så stor att vi behövde dela på den då vi inte rymdes på banorna. Nu är tre av fem serier fulla och det är ganska bra ändå. Sedan har vi lite tränarbrist på ungdomssidan, men det är upp till oss att försöka utbilda föräldrar, säger Sture.
Alva Lundqvist, som spelar i par med sin pappa Jonas, är en av två tjejer som är på plats under Norrans besök. Hon har spelat sedan hon var tio år gammal. Nu, tolv år senare, är hon tillbaka i Skellefteå efter att ha gått badmintongymnasiet i Umeå.
– Där blev jag lite less och nu har jag börjat köra på hobbynivå.
Du som verkligen har fattat tycka för badminton, vad är charmen?
– Jag tycker om att det går snabbt, spelet går fort och det händer saker hela tiden. Sedan är det en härlig gemenskap också.
Hur är det att vara en av så få tjejer?
– Det är kul att spela med gubbarna, men det är klart att det hade varit roligt med fler tjejer, säger hon och ler.