Efter att ha hämtat nummerlappen åkte jag upp till Tobias Thomsons sommarställe. Föräldragården om jag inte minns fel. Han hade lovat sovplats, vilket jag hann utnyttja i ungefär en timme. En natt av utmaning och utmattning väntade, om än min löpsträcka bara var en fjärdedel så lång som de övrigas.
Året var 2012 och Adaks idrottsliga stolthet, Lapland Ultra, hade fått SM-status och Sveriges elit inom ultradistans var på plats. Så när som på regerande mästaren Anders Szalkai som skadad fått kasta in handduken två dagar tidigare. Elitlöparna var oerhört nöjda, och än mer imponerade över hur en drös små byar i Västerbottens inland gick man ur huse för att serva och heja.
Jag upplevde att Lapland Ultra var ett slags eldprov för en ultradistansare. I vanliga fall springs det en massa varv på en kort bana. Nära till omklädningsrummet om krafterna tar slut. Nu, på en 100 kilometer lång slinga, gällde det att orka till nästa kontroll. Annars kunde det gå som för Johan Steene.
Året innan hade allt känts bra efter åtta mil. Fram till att en funktionär tyckte att han såg trött ut och frågade om han ville bryta. Det ville han. Ända fram till han satt inne i bilen och insåg att han kastat bort loppet. 2012 tog han revansch på sig själv och sprang in som sjua. 2013 vann han loppet.
För egen del fick jag uppleva de sista 25 kilometerna, kvartsultran. Uppförsbacke, ösregn och motvind från starten klockan 04.00 till målet drygt två och en halv timme senare. Då hade jag ändå 75 kilometer "piggare" ben än de som sprang hela sträckan. "Spring framåt, vänd dig inte om, gubben kommer så småningom" var mantrat i huvudet när krafterna tagit helt slut med tre kilometer kvar. Gubben kom, sprang om och sen såg jag Carl Boström först i omklädningsrummet. Men jag var glad. Närmast löparlycklig.
SM-vinnarna Daniel Nilsson och Frida Södermark kom inte tillbaka. Johan Steene återvände inte heller efter sin seger. Många har droppat av längs vägen. Nu står Lapland Ultra inför sina sista 100 kilometer. Inte för att engagemanget minskat, utan för att deltagarna blivit för få.
Jag kommer att sakna Lapland Ultra. Ett lopp jag alltid velat testa fullt ut, men som jag trodde skulle finnas kvar många år till. Jag kommer sakna de härliga människorna ute på kontrollerna, inte minst gänget i Ljungby med deras glada tillrop och deras kokkaffe som de bjöd på när jag bevakade loppet förra sommaren.
Nu satsar Adak på så kallade toughest-tävlingar. Fantastiskt att det får leva vidare om än på ett nytt sätt. Men jag tvivlar på att det blir särskilt mycket tuffare än de 100 nattliga kilometerna. Åtminstone om man som Mohammed Milhem från Kuwait sticker iväg som Usain Bolt, klädd i shorts och linne, och ovetandes om den kommande myggplågan.
I kväll går 17:e starten i Lapland Ultra. Det hade gärna fått leva 17 år till.
Då hade jag kanske hunnit ställa upp.
En natt av utmaning och utmattning väntade
