Diego Alarcon
Under uppväxten i staden Rosario. 300 kilometer nordväst om Buenos Aires, var det en sak som gällde för Diego Alarcon: fotboll, och då främst klubblaget Rosario Central.
– Fotbollen har alltid funnits. Man föds med ett lag. Jag var på min första match när jag var typ två år. Pappa tog med mig och jag fick sitta på hans axlar och se matchen. Sen såg man match varje lördag eller söndag. Det var inget annat.
När Diego kom upp i tonåren så fick han börja gå själv med sina kompisar.
– Men det var inte så enkelt, man fick hålla koll på var man var på stadion. Ibland kom man tillbaka med små märken på kroppen, där gummikulorna från polisen hade träffat. De sköt på alla.
I 16-17-årsåldern ljög Diego för farmor, som han då bodde hos, och sa att han skulle sova hos en kompis. Riktigt så var det inte. I stället åkte han med en supporterbuss till en bortamatch i Buenos Aires.
– Bussen stannade vid den första bensinmacken och de köpte all vin och sprit som fanns på macken och vi langade in det i bussen.
Föga överraskande blev det en ganska blöt resa, och mindre blött blev det inte när matchen slutade med vinst och samma procedur upprepades på vägen hem.
– Problemet var bara att någon hade tipsat polisen, som stoppade bussen. Och eftersom vi var minderåriga så fick vi följa med till polisen i Buenos Aires.
För att skona gamla farmor, som förmodligen hade fått en hjärtattack vid ordet ”polis”, ringde Diego farmors bror, som kom och hämtade honom.
– Men vi fick stryk även av honom, säger Diego och skrattar åt minnet.
Så småningom hamnade Diego på Gran Canaria, dit större delen av familjen hade flyttat på grund av den ansträngd ekonomiska situationen i Argentina.
På den spanska ön mötte Diego kärleken i form av en svensk kvinna. När första barnet var på väg, under sommaren 2003, valde paret att flytta till Sverige, och de hamnade först i Ragvaldsträsk.
– Där såg jag sjön ligga spegelblank, det såg ut som en av de tavlor som man hade sett som barn, och jag kände att det var något jag kunde se varje dag. Jag blev kär i Sverige.
När Diego nu åker till Gran Canaria med sina två döttrar, Ainoa och Noelia, så är det givetvis för att träffa stora delar av familjen som bor där. Men lika mycket handlar det om att tillsammans med sina landsmän se Argentinas VM-matcher.
– Vi kommer säkert att bli 40-50 stycken som ser matcherna.
De kommer nog att samlas på en argentinsk bar i Playa de Ingles.
– Problemet är att vi blir så himla otrevliga när vi ser på fotboll. Ingen vågar att gå framför teven, alla är så hårt fokuserade på skärmen. Det är full koncentration hela tiden, ingen är trevlig och pratar. Under 90 minuter så andas man fotboll.
Argentina ställs mot Bosnien och Herzegovina, Iran och Nigeria i grupp F.
– Jag tycker inte att Argentina är några favoriter, det är nog Brasilien och Spanien. Men vi ska vinna, inget snack om saken. Jag tycker att vi har ett jättebra lag.
Och Diego har redan målat upp ett drömscenario – att allt i slutändan ska stå mellan Argentina och hemmanationen Brasilien.
– Drömmen är att besegra Brasilien i finalen med ett offsidemål i den 90:e minuten. De skulle bli tokiga.
Går i familjen. Givetvis har även Diego Alarcons döttrar argentinska klubbtröjor. Här är det 8-åriga Noelia som har parkerat på pappas axlar.