Foto: Robert Granström/TT.
Det var högt tempo som gällde matchen igenom och Färjestad kom till matchen med ett fysiskt spel. Även om tempot skruvade ner en aning efter den första perioden så fick vi en liten försmak av slutspelskaraktär. Och det är i just den här typen av matcher som en spelare som Jimmie Ericsson kan vara skillnaden mellan en eller tre poäng. Med sin pondus, jobb framför mål och förmåga att göra det lilla extra som krävs för att vinna och elda på sina medspelare. Nu radade Skellefteå upp målchanser och saknade inte möjligheter att avgöra innan full tid men jag tror att den där lilla extra knuffen som Ericsson kunnat leverera hade kunnat bli skillnaden där.
I förlängningen och spel tre mot tre var Färjestad det bättre laget. I straffläggningen fick vi se tre missar innan Mikael Johansson satte sin straff och fixade segern till FBK.
****
På förhand var Janne Pesonens comeback det kanske mest intressanta. Finländaren blev mer och mer involverad i spelet ju längre matchen gick och med drygt två minuter kvar av tredje perioden var han nära att avgöra matchen. Han skapade chanser och såg pigg ut. Visst fanns det saker som kan förbättras men jag tror inte att det är särskilt många matcher bort innan vi får se honom sätta de där lägena igen. Och då är det lägligt nog dags för SM-slutspel.
****
Martin Lundberg hyllades innan matchen av båda Skellefteå AIK och supportrarna för att ha passerat 400 matcher i SHL och AIK. Hemmasupportrarna hade satt ihop ett mäktigt tifo med nummer 27 på en sköld av vad jag tror var stålmannenloggan och texten "Kulturbärare" med stora bokstäver. Fem av de tio spelare som spelat flest matcher för Skellefteå AIK genom alla tider är med i dagens upplaga. Samtliga spelare har gjort med än 400 framträdanden i klubben. Det handlar om Fredrik Lindgren, Jimmie Ericsson, Erik Forssell, Pontus Petterström och nu alltså även Lundberg. Strax bakom skuggar bland annat Niclas Burström.
I en tid där det ofta pratas om att det inte finns någon klubbkänsla kvar i hockeyn. Och att det istället handlar om att få tränarna att få en känsla för gruppen istället för klubbmärket är det en befriande siffra. Visst ligger det säkert mycket i det cyniska resonemanget för många spelare och lag. Men jag har svårt att tänka mig annat än att spelarna bryr sig med om man gått den vägen och har den relationen till en klubb.