På väggarna runtom i boxningslokalen står pokaler som tillsammans med en rad olika affischer agerar påminnelser om vad klubben fått uppleva under åren. På en av affischerna från 1996 går det att läsa om den största matchen som Guldstadens BK hittills medverkat i.
Det var när Daniel Olsson, som fortfarande har ett finger med i klubben, gick en EM-match i Danmark, som dessutom gällde som OS-kval. Daniel förlorade matchen, men trots det var det en fingervisning att Skellefteå hade en av Sveriges bästa boxningsklubbar på den tiden.
Idag är det inte på samma nivå, långt ifrån. Men i Eddahallens källare dunkar fortfarande ett brinnande krigarhjärta.
När Norran kliver in en måndagskväll har den yngre gruppen precis avslutat sitt första av två träningspass under veckan. En trio grabbar flåsar ordentligt när de med tunga steg vandrar ut från den upplysta boxningsringen i lokalens mitt.
Den legendariska Skelleftetränaren Bengt Forssell, som varit aktiv i klubben sedan 1983, är den som håller i de flesta trådarna. Efter att han sagt hej då till den yngre gruppen säger han i samma veva hej till nästa gäng – den äldre och mer ordinarie tävlingsgruppen.
Men innan de mer rutinerade boxarna börjar svinga sina nävar stannar en av de yngre killarna till. 13-årige Isac Lindgren torkar sin svettiga panna och svarar snabbt på frågan om hur länge han sysslat med boxningen.
– Bara en–två månader. Det var min systers kille, Elias Granlund, som tyckte jag skulle prova på, och jag gjorde det, säger Isac, som direkt hittade rätt i den fysiska sporten.
– Det är riktigt kul att få boxas och lära sig hur man försvarar sig. Sen gillar jag att hålla igång även om det är tufft eftersom man snabbt blir trött, fortsätter Isac, som redan bestämt sig för att fortsätta med boxningen en lång tid framöver.
Samtidigt som Isac vandrar iväg mot omklädningsrummet är det äldre gänget i full gång med sin uppvärmning. Och det visar sig snabbt att den är viktig för en boxare då gruppen lägger mycket tid på att komma igång och bli varm i varje kroppsdel.
Camilla Molin står i ringen och instruerar medan de nio boxarna springer i en cirkel runt henne.
– Jag har otroligt stor hjälp av Camilla. Hon är som en alltiallo i klubben. Hon är sekreterare och hjälper till vid träningar, dessutom har hon tävlat tidigare, säger Bengt Forsell.
När uppvärmningen är över fortsätter passet med att Bengt delar in gänget i olika grupper. Vissa kör den så kallade "skuggan" – en övning där man boxas med en osynlig motståndare – medan andra tränar olika slag på ett gäng säckar som hänger längs sidorna i lokalen. Resterande tar varsitt hopprep – ett redskap som är starkt förknippat med just boxningen.
Rockmusik strömmar ut ur högtalarna. Pulsen höjs och svetten börjar synas på vissa pannor.
Vid en av sandsäckarna står snart 16-åriga Emma Stenlund och tränar högerslag.
– Allt är roligt med boxningen, säger hon glatt efter att övningen är över.
– Jag gillar att träna, men att tävla är ju det roligaste.
Emma är fortfarande diplomboxare och har under sitt första år i sporten hunnit med tre matcher, varav två slutat med seger.
Bengt Forsell är glad över att Emma letat sig till boxningen och ser en ljus framtid i henne.
– Hon har blivit jätteduktig snabbt. Emma är väldigt stark och snabb samtidigt som hon hela tiden vill bli bättre, berömmer han.
Dessutom ska Emma och tre andra i gruppen, bröderna Artur och Hasrat Asatryan samt Emelie Albertsson, ha en stor eloge för sin uppoffring att ta sig till och från träningslokalen i Eddahallens källare.
– Vi bor i Lövånger, så det tar mycket tid, säger Emma och fortsätter:
– Jag kommer hem halv tio på träningskvällarna och åker sen kvart över sex med mamma på morgonen. Så visst är det tufft, men det är värt det, säger hon och ler.
För den hårt satsande Artur Asatryan, som har fem segrar i sina sex matcher, är pendlingen inte heller något som sätter käppar i hjulet.
– Det är bara på söndagar som jag tränar hemma istället för att åka hit. Men det går bra, pappa hjälper till och tränar mig och lillebror, säger Artur, som har sitt ursprung i Armenien men tävlat för Gulstaden BK sedan 2011.
En helt vanlig träningskväll som denna märks det att glöden fortfarande lever kvar i Skellefteklubben. För även om de stora matcherna och titlarna ligger långt bort i horisonten så är glädjen och viljan att utvecklas enormt stor.
En av dem som är mest meriterad är 24-åriga Sara Björk. Det var tio år sedan hon började i klubben. Men vägen fram till idag har varit lite krokig.
– Jag är väl den som har stått ur längst, säger Emma och skrattar samtidigt som hon torkar svetten från pannan.
– Nä, men jag har väl slutat några gånger och sedan börjat om igen. Det är väl de två senaste åren som varit de mest seriösa.
Sara har totalt gått tio matcher och siktar på fler. Däremot finns det ett problem.
– Som tjej är det inte lätt att hitta matcher. Då måste jag resa långt och det tar mycket tid, säger Sara, som älskar själva tävlingsmomentet som boxningen erbjuder.
– Det är alltid en enorm kick att gå upp i ringen. Det är svårt att beskriva exakt, men det är bara en härlig kick att gå en match.
Sara och de övriga fortsätter höstkvällens tuffa pass samtidigt som Bengts ställer sig vid sidan av ringen och eldar på.
– Hellre tio hårda slag än tjugo lösa, ropar han när hans elever tränar slag med hantlar i sina händer.
– Full längd på axlarna vill jag se, fortsätter Bengt med en hög röst som blandas med musiken från högtalarna.
Bengt, som beskrivs som en hård men rättvis tränare, är i mångt och mycket den eldsjäl som behövs för att en klubb som Guldstadens BK fortfarande orkar driva sin verksamhet. Det och de aktiva som trots den oglamorösa tillvaron kämpar i ur och skur.
– Vi har haft stor genomströmning av aktiva genom åren. Men de flesta som söker sig till oss gillar boxningen som träningsform. Alla vill inte tävla men dras till träningsformen. Och hos oss är alla välkomna, säger Bengt och avslutar med:
– Sedan så gör vi allt vi kan för de som vill satsa och tävla. De som vill gå vidare ska ha den möjligheten. Vi satsar på tävlingsboxarna fullt ut.