Med juniorlandskamper på CV:et, en otrolig passningsprecision och, trots sin ringa ålder, tre ordinarie säsonger i division I är Thelma Gustavsson en av de mer spännande fotbollstalangerna Skellefteå fått upp under de senaste åren.
Inför säsongen i elitettan väntades 19-åringen vara en av spelarna som skulle få nykomlingen Sunnanå att blomstra. Men så blir inte fallet.
Det var under träningsmatchen mot Umeå IK i februari som olyckan var framme. Korsbandet och ett ledband i knäet gick av.
– Jag kom i ganska hög fart och skulle försöka bryta en passning; men jag kom lite fel och kände hur knäet inte orkade hålla emot, säger Gustavsson.
En dryg månad senare mötte Norran upp talangen för att prata om smällen, rehaben och framtiden.
– Det är en sjukt stor besvikelse och det känns riktigt surt, säger mittfältaren.
– När jag hörde hur knäet knakade tänkte jag att det var korsbandet, men när man fick beskedet var det ändå som en chock.
Smärtan i sig upplevdes inte så farlig, men chocken var stor. Hon skulle ju spela elitfotboll, inte kolla på.
– Det gjorde egentligen inte så ont, utan det var mer en stor chock. Sedan var knäet väldigt svullet och det var svårt att gå.
I mitten av april kommer Gustavsson lägga sig på läkarbritsen för att opereras.
– Det känns bra, jag vill bara göra bort det och få känna att man börjar (med rehaben) på riktigt.
Vad är planen efter operationen?
– I två veckor blir det väldigt lugnt, med benet i högläge och gå med kryckor. Sedan blir det att följa ett rehabprogram och se till att knäet ska bli starkare. Jag ska fixa det här och komma tillbaka, det går inte att gräva ned sig.
Elitettandrömmen kommer inte att infrias under säsongen. I stället blir det att följa laget från läktarhåll. Ett starkt psyke kommer krävas för Gustavsson som har en lång väg att vandra innan kroppen är återställd.
– Det känns sjukt tråkigt, det är en stor besvikelse. Jag kände att det här var året jag verkligen skulle testa på elitfotbollen, men det kommer fler chanser. Det gäller att komma tillbaka starkare.
Skelleftetjejen har försökt tackla motgången med positivitet och en framtidstro, men under ytan finns där tankar: Det är jobbigt, ledsamt. Tungt.
– Det är såklart surt, men man får göra det bästa av situationen.
För att stilla fotbollsabstinensen, och även känna sig delaktig i laget, besöker hon en del av lagets träningar och är med under matchdagarna.
– Det funkar helt okej, men det kommer såklart komma dagar som är tuffare.