Stina Hedlund har nu fått det bekräftat av sin läkare att korsbandet är av. Innan torsdagens träningen berättade hon för spelartruppen i Morön om att hennes fotbollskarriär troligtvis är över.
Inför säsongen 2018 var Stina Hedlund ett av Moröns starkaste nyförvärv och laget gick ohotade igenom division I. Mittfältaren skulle få en nyckelroll på planen i det som skulle bli hennes fjärde säsong i elitettan. Men istället fick hon betrakta allt från bänken som ledare då hon i början av säsongen skadade korsbandet i en närkamp under en match mot Notviken.
Trots bakslaget med Hedlunds frånvaro på planen gick Morön upp. Och efter operation samt ett mödosamt rehab arbete var hon redo för spel i våras. Men då kom nästa smäll.
I elitettan andra omgång mot Asarum slets korsbandet av igen, men det tog en månad innan hennes läkare bekräftade att så var fallet. Och den här gången verkar det vara omöjligt att ta sig tillbaka.
Moröns spelartrupp informerades under torsdagens samling innan träningen. Det var Hedlund själv som berättade om det tunga skadebeskedet.
Hon tog sig även tid att prata med Norrans utsände.
Vad sa läkaren i tisdags?
– Att det var solklart korsbandet och att det kanske inte är värt att riskera knät en gång till. Det är samma läkare som opererade mig i somras också och han har haft alla mina efterkontroller. Så han vet hur mitt knä känns. Men jag ska göra en magnetröntgen och se om det är något mer som är fel. Men förhoppningsvis är det inte så.
Hur kändes beskedet?
– Jag hade en känsla när det hände att korsbandet var av. Sen har alla frågor gjort att jag skjutit bort den känslan. Men i tisdags när jag fick det bekräftat blev det mer påtagligt. Hans ord var jobbiga. Jag får försöka smälta det här och vi får se hur det blir efter svaren från röntgen. Om det blir en operation eller så. Tycker det är lite jobbigt att prata om det nu för första gången och säga orden rakt ut, att det kanske inte blir mer fotboll.
Det var i matchen mot Asarum som Stina Hedlunds korsband gick av igen. Hon hade bara varit inne på planen i 15 minuter efter sitt inhopp i andra halvlek innan hon fick bäras ut på bår.
Vad sa laget när du berättade?
– Alla stöttar mig och tycker att det är jättetrist. Och det värmer verkligen. Sussie (Susanne Åberg) sa att det finns ett liv utanför fotbollen. Och det är ju sant, men det är väl bara att jag får acceptera situationen. Och det känns sjukt att sitta här och prata om detta då jag bara vill peta alla på näsan och komma tillbaka. Den känslan hade jag förra året för då fanns det folk som ifrågasatte om jag verkligen skulle spela igen. Det tände en gnista i mig att nu jävlar ska jag visa dem. Vilket jag gjorde. Men sen försvann den känslan och nu känns det absurt för hade jag vetat att jag skulle sitta här, ett år senare, och prata på detta sätt då hade jag aldrig trott på det.
Så korsbandet är av och du inväntar röntgen och operation nu?
– Ja, och om det blir en operation hänger på mig. Det blir en annan sorts operation i och med att jag har förbrukat båda mina baksidor. Jag är en aktiv tjej och vill kunna göra grejer, annars blir jag galen. Just nu kör jag på bara för att få ut min ilska. Men jag måste väl operera.
Det finns ju solskenshistorier där andra har fått besked att det är kört, men ändå lyckas komma tillbaka.
– Just nu tänker jag inte så. Förra året hade jag en go känsla i kroppen och jag har aldrig känt mig så bra i form och en sådan glädje på fotbollsplanen. När beskedet kom var jag så arg och inombords fanns en stor frustration. Men motivationen att komma tillbaka var så himla stark. Hade det här hänt om sju år kanske jag hade hanterat situationen annorlunda, men jag vet hur mycket jag kämpat och verkligen sett fram emot april månad och få spela med Morön i elitettan. Och när man kraschar på nytt är väldigt jobbigt.
Kommer du hänga här nere på klubben ändå?
– Ja, absolut. Jag vill stötta laget så mycket jag kan även om det just nu är jobbigt. Det lättar förmodligen senare. Jag har stått och skrikit här på sidan ett tag nu och jag vill fortsätta vara engagerad. Men det blir också mer påtagligt att jag inte vill stå utanför planen för jag vill bara spela. Speciellt när det gått bra för oss, då vill jag verkligen vara med på den resan. Jag vill vinna, jubla och glädjas med laget.
Vad som händer härnäst för mittfältaren är oklart. Nu gäller det bara att smälta beskedet och försöka få vardagen att rulla på igen - utanför fotbollsplanen.
Vad tar du med dig från tiden med fotbollen?
– Jag har inte hunnit tänka så långt. Och att ens tänka i den banan att jag inte ska få spela fotboll är bara absurt. Det har alltid stått fotboll i pannan på mig och sporten blir som en identitet. Nej, jag vet inte alls just nu.
Normalt sätt frågas det alltid om nästa steg och vad som kommer härnäst i slutet på en intervju...
– Nu blir det ingen sådan fråga. Allt känns bara sjukt och det känns som en så onödigt situationen, det som hände i matchen mot Asarum. Jag har ältat den i huvudet om och om igen. Varför jag sprang som jag gjorde och när tog jag bollen. Om det hade varit annorlunda hade jag kanske inte suttit här. Men min tidigare operation var inte dålig, jag skötte min rehab exemplariskt och har inte haft något bakslag. Jag gjorde allt jag kunde för att komma tillbaka den här säsongen. Det går inte att undvika tankarna om jag har gjort något fel. Men jag har till slut landat i att det är inte mitt fel, det var bara otur.