Deppigt. Axel Holmström var en av många som var helt förstörd efter Sveriges semifinalförlust i JVM. Foto: Jonas Ekströmer/TT.
Ju äldre man blir desto fortare går tiden. Det burkar heta så då känslan är att dagarna, veckorna och månaderna bara rusar iväg efter att man passerat ungdomens glansdagar. Den lite smått otäcka tidsuppfattningen blir dessutom än värre efter att man skaffat barn.
Så när jag försöker minnas tillbaka och lyfta fram starka sportminnen från 2016 är det mesta bara blankt. Det finns inget som direkt ploppar upp och sätter sig på näthinnan. Åtminstone inget som är sammankopplad med en stark känsla. Det känns lite som att minnet är ett minne blott.
Kokar man ner betydelsen av mitt blanka sportminne så var 2016 med största sannolikhet inget starkt sportår. Åtminstone inte för mig personligen. I jobbet har jag visserligen haft lika skoj som vanligt. Där var Skellefteå AIK:s finalförlust hemma i Skellefteå Kraft Arena det som sticker ut allra mest.
Ett fiasko
Men när fotbolls-EM och sommarens OS i Rio – evenemang som vanligtvis betyder väldigt mycket för mig – blev ett fiasko rent underhållningsmässigt (jag har rätt höga krav), så förstördes samtidigt chansen till ett riktigt bra sportår för mig.
Istället får jag rota lite längre ner i lådan och då ta tillfället i akt att lyfta en annan viktig byggsten till varför sportens värld är så fantastisk. Jag tänker då på känslorna.
Otröstliga
Jag var bland annat på plats i Helsingfors på JVM i början av kalenderåret. Sverige föll blytungt i semifinalen mot värdnationen Finland – eller värsta rivalen om ni så vill. Efter slutsignalen var flera av de svenska spelarna så gott som otröstliga. Besvikelsen att gå minste om chansen att vinna guld, som för flera av spelarna dessutom var sista chansen, är något som ingen vill vara med om.
Samtidigt är det något som hör till. När någon vinner tvingas någon annan förlora. Så om Juniorkronornas uttåg var brutalt var Finlands guldglädje hemma i Hartvall Arena någon helt fantastiskt.
Sport bygger i mångt och mycket på just de där känslorna. Att tillåtas gråta – varse sig det är av glädje eller sorg – är något viktigt och fint. För det får oss att komma ihåg och förstå att sport är så mycket mer än bara segrar och förluster.
Blottade sina känslor
Som när Bert Robertsson, Skellefteå AIK:s känslosamme tränare, tårögd ställde upp på en intervju minuterna efter finalförlusten i våras. Då spelar det ingen roll att man är den som håller i mikrofonen och jobbar som journalist – man blir lika berörd ändå.
Jag minns att jag där och då, efter att intervjun var över, gav Bert en kram. Det var som tack för att han i den jobbiga stunden valde att ställa upp, men också för att han blottade sina känslor och gav oss det där så viktiga djupet som finns där bakom sportens annars rätt så tuffa fasad.
Att tillåtas gråta – varse sig det är av glädje eller sorg – är något viktigt och fint.
Tårögd. En gråtande Bert Robertsson visade sina känslor efter AIK:s finalförlust 2016. Foto: Robert Granström/TT.