1980 fick Roland Hedberg utmärkelsen ”Expressens Junior” i form av denna skulptur.
Norran träffar Roland Hedberg på Seniorhusen på Umedalen, dit han och frun Britt (som gick bort 2017) flyttade 2010. Roland hade då tackats av för sin långa gärning för idrott och hälsa i Burträskbygden.
Men uppväxten, den var i Dorotea på 40- och 50-talet. Hedberg beskriver det som en vanlig by med två caféer, bio och kyrka.
– Pappa var chaufför, men hade ingen egen bil så det saknades transportmedel. Det var ganska lugnt och tråkigt, konstaterar Roland.
Idrotten var något som livade upp. Det blev mycket fotboll på grusplanen om kvällarna.
– Jag var en djäkligt dålig fotbollsspelare, men spelade mycket.
Efter skoltiden gjorde Hedberg lumpen på T3 i Sollefteå och sedan blev det raka vägen till Arbetsförmedlingen.
Ett tredagarsvikariat som idrottslärare i Burträsk lät lockande som uppvärmning. Hans farfar rallaren avrådde dock.
– Han sa ”Åk int' dit. Du kommer inte förstå vad de säger och kommer behöva skriva lappar...”.
Roland avskräcktes inte, men bad om råd från rektorn när han hörde att det fanns busiga pojkar i klasserna.
– ”Be dem fara åt h-vete!” var det enda råd jag fick. Och det gick ju hur bra som helst! utbrister Roland Hedberg.
Han fick så pass blodad tand att han vidareutbildade sig. Betygen räckte inte för Gymnastik- och Idrottshögskolan (GIH). Vägen gick i stället via Lillsveds idrottsfolkhögskola och helgkurser i Umeå.
Sedan inleddes Roland Hedbergs långa bana som idrottens företrädare i Burträskbygden.
Som en svamp absorberade han allt fler grenar: idrottslärare, tränare i simning och friidrott, allmänt jobb kring Kalvträskloppet, lite utförsåkning i Burträsk och Bygdsiljum, trestegshoppare i Burälvens FIF och cirka 30 år som ledare av gubbgympa.
– Det var roligt att prova på, det lilla man kunde. Man hade ju drömt om att kunna, men inte trott det, säger Roland Hedberg.
Inte minst är det många skolelever – i Kalvträsk, Mjövattnet, Bygdsiljum... – som mötte friidrotten för första gången med Roland som instruktör.
– Det fanns mycket intresse och alla tog det på allvar. Utan att det blev tråkigt.
Roland Hedberg behöver bara gå ut på balkongen för att få utsikt över en fotbollsplan.
Idrottens förutsättningar förbättrades också från 60-talet och framåt.
– På vägen fick vi ju Burträsk centralskola, simhall, skidbacke med lift, elljusspår. Allt som vi tar för givet idag, reflekterar Hedberg.
I det där badhuset inledde dottern Anna-Lena för övrigt en lyckad simkarriär. Roland blev förstås tränare där också.
– Jag var simtränare, men kunde knappt simma själv. Det var intensiva år, det! säger Hedberg och tillägger:
– Det var nog inte det lättaste att ha pappa som tränare, men Anna-Lena bor i Umeå, har fem aktiva barn och vi har kontakt varje dag.
Inte undra på att sportigheten förts vidare till barnbarnen. Selina spelar hockey i Björklövens damjuniorlag.
Hedbergs främsta egna idrottsmerit är ett DM-guld i tresteg.
– Men det var för att han som skulle vinna, N-O Forsberg, inte var med den dagen. Honom har jag aldrig slagit.
2010 höll Roland Hedberg sitt sista pass gubbgympa och avtackades sedan som en institution i Burträsks idrottsliv.
– Jag känner mer glädje än stolthet, att det funkade med det lilla man kunde och jag minns alla otroliga kompisar på Centralskolan.
Tre dagars vikariat förlängdes till ett helt yrkesliv i idrottens tjänst.
– Det har tagit mycket tid, men det är inget jag ångrar. Jag hade unnat fler samma sak, avslutar Roland Hedberg.