AIF vann även det andra derbyt i Kiruna. Ett derby som betyder mycket både för sporten och Kiruna.
Ingen jumbotron. Men det gick att betala med swish och introt där spelarna åker genom gruvan i Lombia ishall är inte heller någon överlevande ballast i Hockeyettans sista omgång.
Matchen i Lombia är utsåld. Det finns bonuspoäng att spela om, men det är inte av ren sportslighet människor är här. De är här för hjärtat, passionen och prestigen. Något som inte inte går att köpa för pengar, även om pengar ändå ofrånkomligen alltid finns med som en faktor.
Det är som det var förr. Allt var långt ifrån bättre förr, men passionen för ett lag och prestigen som förenar stora grupper människor borde inte vara en kvarleva. Hjärtat och kampen för märket på bröstet är tidlöst.
Under dagen åkte jag runt i Kiruna och tittade lite på staden med Robert Pekkari som guide. Vi åker förbi Matojärvi och tittar på Salmings vepa, som kom till hallen ganska nyligen efter att ha hängt i Toronto. Pekkari hjälper Kiruna AIF med lite småsaker just nu, men fanns med i gruppen som väckte AIF ur dvalan igen.
25 år var föreningen tvungen att ligga i djupsömn. Två år efter utsatt datum väcktes föreningen till liv. Och Kiruna skulle på nytt bli tudelat, även ”om det inte är lika tufft som förr”, menar Pekkari.
Men AIF och IF väcker känslor och det innebär att Kiruna återigen får en pluralism i hockeyn. Kampen och rivaliteten har tagit fart. ”Vi har ett gäng sponsorer som stöttar, men som inte vill synas”, avslöjar Pekkari.
Det säger en del. Men när rivaliteten växer, är det också annat som växer. Gemenskapen, förbrödringen och viljan att bygga upp något riktigt bra.
Under matchen är det svårt att se vad som skulle vara dåligt att med AIF har återuppstått. Känslan är att det värsta som kan hända är att det blir en ny hopslagning. Och hockeyn var, precis som på många andra ställen, sakta på väg att tappa mark.
Derbyt bjuder på tuffa närkamper. Det är lagom med bad intence. Gliringarna flyger emellan spelarna, men det är inte för mycket. Domarna hanterar allt bra och tränarnas känslospel är helt i sin ordning. Inte för mycket och inte för lite.
Återuppståndna Kiruna AIF vinner matchen med 4–2. De lever upp till sin myt. Det var hårt arbete som gav laget segern. 0–2 blev 4–2. AIF:s fans är överlyckliga. Och bjuder även sina motståndare på en liten julhälsning med glimten i ögat. Mer roligt än småelakt. AIF kom in som lillebror och nykomling, men går till julvila som storebror.
Glädjeruset efteråt och firandet med den ganska stora klacken är lika gladlysten som det är knäpptyst i Kiruna IF:s hörna efter matchen. Ingen spelare vill prata just för stunden. Tränaren Henrik Törmä kommer ut och ger sin syn på matchen. Prestige och hjärta som insats är alltid högt. Det är tungt att förlora. Viktiga matcher måste ha en förlorare för att ha en vinnare, likaväl som man måste jobba för att känna man är ledig.
Solen går förvisso inte upp i Kiruna i morgon. Men ändå är det här lokalderbyt viktigt på så många sätt. Hockeyn visar sig från sin bästa sida. Det och inget annat lockar till fullt hus. Två lag som en bit från pengarna spelar om saker som just är så mycket viktigare än monetära medel.
Och bäst av allt. Nästa år väntar två nya derbyn. Mer hjärta. Mer passion – och mer hockey i Kiruna. Vår nordligaste kommun får ta plats på hockeykartan igen och gör det utanför SHL. Sporten mår bra av det. Jag tror att det är vinst på kort såväl som lång sikt.