Segermål. Elias Fälth sköt 3–2 förbi en skymd Erik Hanses. Målet betyder 3–1 i matcher och guldläge för Frölunda, samt ett utsatt läge för AIK. Foto: Adam Ihse / TT.
Frölunda såg ut att vantrivas lika mycket som AIK gjorde i den tredje finalmatchen. Ett utsålt Scandinavium fick se en mittenperiod som på allvar fick den här serien att alltmer börja tippa över till Göteborgslaget. Den här gången kunde inte AIK utnyttja den psykologiska fördelen som den tunga pressen ger av en fullsatt hemmaarena som vädrar vinst. Nu är det 1–3 och finalserien börjar glida AIK ur händerna.
AIK fick ändå matchen dit de ville. Och gav sig chansen att kvittera den här finalserien – men tog den inte. Trots Forssells kvittering blott 18 sekunder in i den tredje perioden.
Det må vara små marginaler, men det är ändå ingen slump att Frölunda har dessa på sin sida. Den finländska supertalangen Artturi Lehkonen och skyttekungen Ryan Lasch lyckas gång på gång med vad AIK:s stjärnor inte lyckas med.
Inledningen av matchen såg hemmalaget återigen darrigt ut. AIK slog vakt om de viktiga ytorna framför mål och spelade effektivt framåt till chanser med jämna mellanrum.
När Patrik Zackrisson gjorde 1–0 till AIK en bit in i andra perioden, hade AIK fått precis det grep om matchen som laget ville ha.
Målet kom i powerplay, men var lite av en slump. Sanningen är den att powerplay för AIK hade minst lika mycket grus i maskineriet som i den tredje finalmatchen i Skellefteå Kraft Arena.
Frölunda letade desperat efter lösningar i AIK:s täta försvar. Artturi Lehkonen, slutspelets stora stjärna, var den som till slut lyckades dyrka upp försvaret. Han fick hjälp av Lasch, Sundström och de berömda marginalerna. 0–1 blev 2–1 och början till slutet i den fjärde finalmatchen för AIK.
För många av lagets stjärnor kunde inte ta fram det som krävdes den här gången heller. John Norman för en nästan helt anonym tillvaro i den här finalen, framspelningen till 1–0 i kvällen match till trots – och Mattias Ritolas skicklighet blev totalt neutraliserad. Andrew Calof kommer sällan rätt med sina egenskaper och Martin Lundberg var nästan helt osynlig.
Jimmie Ericsson fastnade mest i närkamper kring sargen och Janne Pesonens storhet var som bortblåst.
Sebastian Ohlsson, Andreas Wingerli och Pontus Petterström gjorde många bra saker med sin fart och Alexander Urbom slog nytt säsongsrekord i avslut. Erik Forssell visade att vad erfarenhet från sex finaler betyder, men han var för ensam. I en final måste rätt spelare göra rätt saker.
Det lyckades Frölunda bäst med när laget hittade en väg att hantera och tränga undan nerverna och lyfta inför hemmapubliken. Efter sitt ledningsmål stängde Frölunda ned AIK totalt.
Nu är goda råd dyra. AIK måste bryta sitt hemmamönster på söndag. Den fördel AIK har är att nu finns inte något att förlora längre.
AIK fick matchen dit de ville. Och gav sig chansen att kvittera den här finalserien – men tog den inte.
Foto: JOEL MARKLUND.