Stark karaktär. AIK visade karaktär när laget vann och säkrade elfte raka slutspelsplatsen. Luleå skapade mest och bäst, men Ortio var omutlig i kassen .Foto: SIMON ELIASSON / BILDBYRN / Cop 159
Det var upplagt för en match med mycket känslor. Bert Robertsson och Tomas ”Bulan” Berglund stötte ihop och hade hetlevrade åsikter med varandra bortom kamerorna i första pausen. Mycket känslor och ett spel på gränsen. Det är så det ska vara.
Ute på isen hettade det till när den tuffe Lulebacken Oscar Engsund tacklade Möller tufft. Det var på gränsen till mer än två minuter.
Annars präglades mötet av att Luleå var spelförande och skapade betydligt hetare chanser än AIK. Den här sortens matcher har AIK nästan konsekvent förlorat. Men den här marskvällen i Luleå skulle bli annorlunda och för laget ett perfekt genombrott.
Stora talangen och förre AIK-spelaren Einar Emanuelsson flög fram på isen och skapade. Lagkaptenen Johan Harju var ett ständigt orosmoment framför mål och Patrik Cehlin var väl så nära att göra mål det går att komma – utan att pucken går in. Han hade både en puck som studsade över klubban vid öppet mål och skott i ribban från ett par decimeter med en i stort sett tom målbur.
Joni Ortio i målburen har varit känd för att ha den här sortens kvällar, när hans akrobatik längst bak göra honom ostoppbar. Den här kvällen var en sån kväll.
AIK fick till stor inrikta sig på försvar och framåt hände inte speciellt mycket. Precis som det har varit många gånger under säsongen blev det många alibiskott. Luleå hade mycket högre närvaro framför AIK:s mål.
Inför matchen påpekade Vancouvers scout, Lasse Lindgren, att den här sortens matcher är då som det stora stjärnorna måste kliva fram.
Förutom Joni Ortio klev en av SHL:s största stjärnor fram. Joakim Lindström gjorde matchens enda mål med drygt åtta minuter kvar av match. Det var inte heller vilket mål som helst, utan den snygga snurren var inget annat än en prestation.
Och den här kvällen var målet och tre poäng det enda som hade betydelse. Hade det här varit en boxningsmatch hade det kallats för en ”dogfight”. En metafor för en lång och hård fight med stor insats och kostnad.
För AIK blev det kostsamt med Emil Djuse på skadelistan. Han satsade stenhårt i närkampen med Johan Forsberg och utgången blev olycklig. Tacklingen var en olycka, men var frukten av hur hårt spelarna satsade i närkamperna.
Nu är AIK klara för sitt elfte raka slutspel. Och bitarna börjar även den här säsongen att falla på plats alltmer. Att få vinna en match ren karaktär har sällan varit så viktigt.
”Hade det här varit en boxningsmatch hade det kallats för en ”dogfight”.”