19-åringen har briljerat med ett fint spel under säsongen fram tills skadan satte stopp.
Hemma för Jonatan Berggren är Enköping. Men sedan flytten till AIK:s U16-lag år 2015 har Skellefteå blivit hans hemmaplan. Det är här han har utvecklats, vuxit till sig i hockeyskydden och lagt fundamentet i sitt karriärsbygge.
– För varje år som gått har Skellefteå känts mer hemma än hemma. Kompisarna brukar snacka om att jag pratar lite norrländska också. Det vettifan.
Berggren har spelat 50 matcher i SHL på två säsonger. Fjolårets säsong förstördes totalt 16 matcher in i grundserien på grund av en stressfraktur i ryggen. Den senaste säsongen fick han spela 24 matcher, men inte mer då axeln gick sönder. Men vi börjar inte grotta ner oss i skadeproblemen riktigt än. För innan den där smällen under HV71-matchen noterades det att Berggren verkligen är på gång i SHL.
– Jag började lite segt i CHL och jag var besviken på min egen insats, för jag spelade inte så bra helt enkelt. Men det kanske berodde på att jag hade varit borta länge förra säsongen och att det tog ett tag att vänja sig vid spelet igen. Men när SHL kom igång flöt det på bra för mig. Fast jag borde ha gjort lite fler mål än vad jag gjorde. Hade ju många frilägen som jag missade.
19-åringens första mål i SHL kom borta mot Oskarshamn. Och att det hade tagit så lång tid för honom att näta kändes lite pinsamt, berättar han.
– Ja, det tog ju lång tid. Jag hade ju gjort några assist innan och fått mina poäng. Men det var riktigt skönt att målet kom till slut.
AIK:s tränarteam testade Berggren i lite olika kedjekonstellationer under grundseriens gång. Han stoppades även in i förstakedjan med Jocke Lindström och Tom Pyatt.
– Att få spela i första gjorde att självförtroendet växte då det alltid kul att spela med en sådan klasspelare som Jocke. Sen tänker vi tänker ganska lika på isen då båda vill ha mycket puck. Men Jocke sa åt mig att spela som jag ville och att fortsätta göra det jag var bra på.
Men även om det gör gott för själen att bli peppad av Lindström innebär annars en plats i förstakedjan att man får lite mindre puck. Så som sig bör när man inte har samma cv som den meriterade veteranen.
– Han och jag gillar att vara på samma ställe i offensiv zon, så när jag spelade med honom fick jag flytta mig lite. Om jag spelade längre ner i kedjesystemet hade jag lite mer puck och åkte in i de ytor jag brukade. Det som blev lite svårt ibland i förstakedjan var när jag och Jocke hamnade på samma position. Då fick jag vara lite mer vid kassen. Fast det var bara en bra lärdom för mig då jag varit mycket på utsidan.
Första SHL-målet gjorde Berggren i Oskarshamn.
Sett till offensiven gör Berggren många rätt och grejar uppdraget med bravur. Men han har fått en bakläxa till nästa säsong av Stefan Klockare.
– Jag måste träna på mitt spel i försvarszonen. Fast det har jag hört sen jag började spela – att jag inte ska fuska.
Att det bara blev 24 matcher i SHL i år beror inte bara på att Berggren utgick skadad. Han åkte ju iväg och spelade JVM i Tjeckien kring jul. Men den här upplagan av mästerskapet blev en speciell sådan.
– Vi hade mer press på oss efter att 99:orna åkte ut mot Schweiz. Och vi sa till varandra att kvartsfinalen skulle bli nyckeln till framgång då den var svårast mentalt. Det var okej att torska någon match i gruppen, men kvarten skulle vi åt.
Sverige visade upp ett fint spel under starten av JVM och Berggren fick mycket istid i gruppspelet av förbundskaptenen Tomas Montén. Men sen blev det mindre och mindre trots att han gjort poäng och tagit för sig.
– Det kan jag villigt erkänna att jag är besviken på. Och jag har ingen koll på varför det blev så. Har inte fått någon förklaring alls. Montén gjorde väl vad han tyckte var bäst. Om jag hade varit dålig hade jag fattat det, men jag var ett offensivt hot.
Och sen kommer vi väl alla ihåg vad som hände mot Ryssland. Då när Sveriges JVM-gulddrömmar krossade 3.24 in i förlängningsperioden. Och än idag är det tungt att prata om den matchen för Berggren.
– När vi ledde med 4–3 så backade vi hem och försökte spela av matchen, men det brukar ju inte gå hem. Det är lätt att vara efterklok. Vi skulle ha satsat på det femte målet istället. Jag har aldrig varit med om att förlora en sådan match på det sättet. Den känslan kommer man få leva med fram tills att man vinner i en sådan over-time nästa gång. Och jag längtar till dess.
Berggren klämde in 0–5-målet i matchen mot Kazakhstan.
Återkomsten till AIK innebar att han matchades försiktigt in i laget igen. Men Berggren höll i sitt spel och fick fin poängutdelning.
– Fast det var ju lite turpoäng. Typ en andra assist som jag kanske inte var jättedelaktig på, men de poängen var ändå sköna att få.
Sen kom matchen mot HV71. Dessförinnan hade ha utgått två gånger på grund av axeln. Den första smällen kom mot Brynäs och den andra mot Rögle. Och redan efter den första började snacket om en operation komma. Dock efter säsongen.
– Efter Brynäsmatchen fick jag spela med tejpad axel och extraskydd. Men det gick. När jag väl var på isen tänkte jag inte på skadan. Det var inga problem. Jag undvek inte närkamperna eller vissa situationer för att jag var rädd att skadas, utan jag fokuserade bara på matchen och serien.
De två första smällarna gjorde ont, men den mot HV var hemsk.
– Den smärtan som jag hade då har jag inte känt av tidigare. Jag skrev till Åsa i medical team och frågade lite och hon svarade direkt att det kommer bli operation och att jag skulle vara borta sex månader. Då bröt jag ihop där i omklädningsrummet. Det blev bäcksvart.
Tre smäller mot axeln gjorde att operation krävdes för att återställa.
Men Berggren hade ju gått igenom allt detta tidigare med ryggen. Han visste vilken jobbig tid som väntade. Att få se matcherna från läktaren, läka ihop, ta varje dag med rehab som den kommer.
– Tog väl någon dag sen kom jag över det för jag var nöjd med min säsong. Jag hade ju ont hela säsongen innan när jag hade ryggskadan och kunde inte göra mig själv rättvisa på isen. Men så känner jag inte nu för jag fick bevisa att jag kan spela hockey. Jag vill vara en spelare som laget och tränarna kan lita på.
Just nu består dagarna av att drälla runt hemma med sin pudel, spela tv-spel, åka till hallen och kolla på det ångestladdade fysschemat.
– Jag har en hat-kärlek till fysträning. Fredagspassen är de värsta på veckan då vi kör riktigt hård kondition så man ligger halvt däckad efteråt. Men det är skönt att dela det med grabbarna, för de ligger också avsvimmade. Den gemenskapen är fin.
Under sin under rehab har Berggren kommit väldigt nära Jacob Olofsson även om de känt varandra sen en lång tid tillbaka.
– Jacke är lite lugnare än mig, men han kan bli riktigt sur i trafiken. Han har det värsta körtemperamentet jag varit med om. Alla gör fel – han gör rätt. Fast jag brukar hetsa igång honom när han kör. Har haft många roliga stunder i bilen när han blivit arg.
Att ha kul på hockeyjobbet är viktigt för Berggren som berättar att humorn i årets trupp var bättre än förra året. Anledningen till det är det unga lagbygget.
– Vi har ruggigt roligt ihop och har samma tugg. Och när vi skämtar försöker vi få med Jocke och Möller, eller ja, de äldre gubbarna. De kan bli lite roligare.
Humorn består mycket av pranks. Så som att ställa ett vattenglas under en hjälm på hyllan i omklädningsrummet eller dylikt. Men samtidigt vill grabbarna inte gå för hårt åt Jocke.
– Nej, honom vill vi inte göra arg. Han kan ju tända till.
Nästa säsong ligger långt bort i tiden och Berggren kämpar på med att få sin axel redo för spel. Och hans förväntningar inför det är höga.
– Jag vill fortsätt bygga på det jag gjorde bra under den här säsongen. Men då får jag sluta fuska med det defensiva spelet. Tränarna ser ju direkt om jag fuskar numera på träningarna då de har det där videosystemet i taket. Kommer inte undan någonstans.
Det må så vara. Men en sak är säker – när Berggren får upp farten i offensiv zon och driver in på kasse, med eller utan en ömmande axel eller ett vattenglas under hjälmen, då är det svårt att snacka bort hans offensiva skicklighet. Nästa säsong kan mycket väl bli hans bästa någonsin.