Robertsson gillar byggnader och arkitektur. Och i Linköping handlar det om att förändra och bygga om.
Att vakna upp i Linköping den här decemberdagen är som att resa några veckor bakåt i tiden. Det är novembergrått, några plusgrader och frysande kalla vindpustar. Någon extra D-vitamin blir det inte, trots några timmars längre ljus än i norr vid den här tiden.
Julbelysning avslöjar att det ändå börjar närma sig en vändning och att det snart ska gå mot både varmare och ljusare tider.
Snålblåsten kan även användas som metafor för Bert Robertssons nya uppdrag. Han värvades till Linköping HC med uppdraget att vara med och bidra till förändring. Robertssons uppdrag är att göra klubben till en vinnare – och den här säsongen symboliserar startpunkten.
Bert Robertsson konstaterar att det är stor skillnad på staden Linköping och Skellefteå.
Det har bara gått lite mer än fyra månader på Robertssons tre år långa kontrakt. Även om förändring är något som tar tid, är det ändå tydligt att det är något som är förankrat.
– Klubben har upplevt två ”revolutioner” tidigare. Första gången med Jim Brithén i slutat av 80-talet och den andra med Tommy Boustedt. Men nu med Bert är det också något av en revolution. Nog syns det på träningen. Så här hårt har det inte varit tidigare, säger Peter ”Biffen” Karlsson i samband med att LHC tränar.
Han är inte vem som helst. ”Biffen” är den stora kulturbäraren i Linköping HC och 53-åringen var faktiskt med och skapade klubbens fanclub redan 1987. Han har snart nått upp till 25 år som anställd i klubben och jobbar just nu som SLO, supporter liason officer. Mer enkelt förklarat betyder det supporterutvecklare. Men ”Biffen” har sett och varit med om nästan allt. Allt förutom ett SM-guld då och det är dit förhoppningarna är att Robertsson ska nå med laget. Men vägen dit ligger bortom den här säsongen går det snabbt att slå fast.
Rebecca Candevi, sportjournalist på Corren, konstaterar att förväntningar i år är nedtonade.
– Det är nog ingen som räknar med en framskjuten placering. De flesta är inställda på att det är ett tufft år. Men säkert är någon som hoppas att det ändå skulle kunna sluta riktigt bra, även om det är ett annat sorts år.
Omställning
Bert Robertsson kommer ut från från omklädningsrummet efter dagens träning. Vi tar en promenad till centrala stan. Det är påtagligt hur centralt hallen ligger. Robertsson har också fått sitt boende väldigt centralt. Vi slår oss ned i ett mysigt och hemtrevligt fik. Det är ändå en lite märklig känsla att han numera tillhör Linköping. Så cementerat har det på något sätt känts med Bert och Skellefteå. Och skillnad är det på fler sätt.
– Det finns mycket bra som händer här. Det är intressant plats. Det är en jäkla omställning från Skellefteå. Det är lite präglat av det stora sjukhuset och universitetet. Det är en annan prägel på folket. I Norrland är det lite mer återhållsamt, här lite mer flärd och finess. En annorlunda stämning, inleder Bert.
Bert Robertsson bor mitt i centrum i Linköping och har gångavstånd till nya arbetsplatsen, Saab arena.
Att flytta till Linköping har varit ett stort steg på flera sätt. Det största steget har varit valet att resa själv till Linköping. Familjen bor kvar i huset på Morö Backe.
– Avsaknaden av familjen är uppenbar, börjar Bert och fortsätter:
– Jag förstod att det skulle vara ett stort steg. Men det har nog varit tuffare än jag hade trott. Jag trodde att det skulle vara enklare att ses och hålla en personlig kontakt. Det har varit riktigt svårt med mitt schema och sedan familjens schema. Det är svårt att synka. Det är ändå en rejäl resa mellan Linköping och Skellefteå.
Hur hanterar du det här?
– Jag har bra stöd runtomkring. Jag har pratat mycket med Johan Åkerman, som har varit i liknande sits. Han sa att det är tufft i början att efter tag som får man vardagen att gå ihop.
Vad gör du när du får tid över?
– Ja, det blir en del tid över. Det är väl ingen hemlighet att jag spelar lite gitarr. Jag tar långa promenader. Jag tränar mycket, på egen hand. Sedan har jag faktiskt familj i Nykvarn och det ligger faktiskt bara en och en halv timma härifrån. Som att åka till Umeå ungefär.
En stor roll
Bert har haft huvudsakligen en assisterande roll i Skellefteå. I Linköping har det varit ett tydligt steg uppåt i hierarkin. Nu är det Bert som är headcoach och den rollen har också inneburit en del förändringar.
– Det är också en sak som jag inte trodde skulle vara så stor skillnad. Jag var ju involverad i mycket i Skellefteå också. Jag upplever ändå här att det blir väldigt många fler arbetsuppgifter. Framförallt väldigt många saker som ska bollas och gå just genom mig. Kanske har jag tagit lite för givet att många saker faller på plats. Det kan handla om allt från schema, till sponsorer, till resor och så vidare. Otroligt många saker som inte är rent spelrelaterat som bollas och det tar tid och energi.
Snabbt populär
Bert är ett riktigt känt ansikte i Skellefteå. Trots sin korta tid i Linköping har han snabbt blivit ett känt ansikte även här. Mitt under intervjun, på det lilla fiket, kommer en äldre dam fram och hälsar. Hon berättar stolt att hon känner igen Bert och gillar honom och LHC. ”Jag tror på er och jag tror på dig”, säger damen med ett stort leende.
Du verkar har blivit lokalt känd fort här?
– Det blir ju så när man har min roll i Linköpings största klubb. Det har mycket genomslagskraft. Innan säsongen var lugnt, men sedan blir det mycket TV och offentlighet när säsongen körde igång. Kanske fick det mer genomslag i Skellefteå som är en mindre stad än här ändå.
Att vara ett känt ansikte har många sidor. Bert påtalar de mindre positiva sidorna.
– Jag vill bli bedömd för det jag gör här och inte vad jag har gjort innan. Jag upplever också att det finns så många fördomar om mig, som byggs utifrån hur jag har framställts i media.
Vilka fördomar?
– Folk har en uppfattning att jag har är hård, tuff och en burdus person. Jag upplever inte mig så. Jag har en framfusig sida, men i grund och botten är jag nog väldigt omtänksam och omhändertagande. Det karaktärsdraget är ändå det som har givit mig framgång. Samtidigt ska det vara en tydlig kravställning med en ödmjuk touch. Jag upplever ibland att folk till och med kan verka rädda för mig. Och det är inte bra om de är rädda. Jag vill att de ska respekt och det är något annat.
Framgångar
Robertsson går in på sin tolfte säsong som hockeytränare. Han har aldrig varit i ett riktigt utsatt läge tidigare. Men starten på det här uppdraget skiljer sig. För första gången är Robertsson med i ett lag som krigar i botten. En ny situation.
– I idrottsvärlden är det tufft när du inte vinner. Jag har haft en föreställning som innebär att jag egentligen inte kommer att sättas prov förrän det är ett riktigt tufft läge. Och då kommer jag att komma underfund med om det är värt att hålla på med idrott på den här nivån. Och nu håller jag på att testas.
Hur upplever du den här miljön?
– Det är en prövning. Det ställs tuffa frågor, där jag alltid förväntas ha svar. Jag förväntas kunna presentera idéer till lösning. Det är hårt. På slutet i Skellefteå upplevde jag att vi hade ett embryo till att ha det tufft. Skillnaden nu är att det är jag som förväntas komma upp med lösningar.
Robertssons personlighet som spelare är besläktad med hans ledarstil i båset. Som spelare var känd för att göra allt som krävdes för att vinna, om det så krävdes att åka genom sargen eller kasta handskarna.
Du ger intrycket av att aldrig vika en tum förrän det är helt kört?
– Det stämmer nog. Det är nog ett karaktärsdrag jag är stolt över. Ändå är jag flexibel. Jag letar nya vägar även om jag är envis. Med det kommer en förändringsbenägenhet som jag också är stolt över att jag har. Ge upp är inte min grej.
Stor utmaning
Robertsson var headhuntad för uppdraget i Linköping. Klubben är ute efter att förändra sin karaktär efter att ha stått stilla på herrsidan under lång tid. En process som tillhör bland de svåraste som finns. Men Robertsson känner sig bekväm i sin roll.
– Från att uttrycka viljan att förändra till att verkligen göra det är ett stort steg. Det är också det jag är inplockad för. Samtidigt räcker det inte bara med mig. Alla måste vara med och vilja förändra. Vi är tidigt är det i den här processen. Det är ännu tidigt, även om många tror att det här skulle gå fortare. Det gäller att ha tålamodet och modet i det här, men jag har bra folk runtomkring mig.
Linköping HC eller ”Klubben” som den kallas, har en stark organisation. Den är välskött, men saknar ännu ett SM-guld på herrsidan. Två finaler, 2007 och 2008, är bästa resultatet. Klubbens kreativitet vid sidan om isen imponerar desto mer. Linköping har ekonomiskt varit så rik, att under period funderade klubben på att köpa in ett eget flygplan.
Östgötaföreningen kan ses som det bästa laget som ännu inte har vunnit ett SM-guld. Eller lite elakt konstatera att Linköping är bra på det mesta, utom att spela hockey.
Hur ser du på det?
– Man har ju vunnit SM-guld på dam- och juniornivå. Jag tycker ändå att det är värt väldigt mycket. Det är lätt att stirra sig blind på herrsidan, när väldigt mycket annat ändå är bra. Det blir som en hånfull sanning. Men det får bli att sträcka upp ett finger och tänker ”Vi kommer att jobba hårt.” Jag tycker det är tydligt att föreningen vill vinna.
Den kraftfulla karaktären som leder Linköping har på alla sätt samma passion som i Skellefteå. Det tuffa uppdraget är inget som på något sätt verkar skrämmande. Tvärtom verkar Robertsson mer se ljuspunkterna med den utmaningen. På samma sätt som han gjorde när han var med tog Skellefteå till en av de största framgångsvågerna i svensk hockeyhistoria.