Han svarade varken med namn eller telefonnummer. P O Enquist väste fram setsiffror, triumferande. Badminton. Gissa vem som nyss vunnit. Han var författare, en av de riktigt stora, men också: höjdhoppare. Evig idrottsman. Evigt segersugen.
Mars 1992. Några veckor tidigare hade fotografen Ulf Johansson och jag letat oss till Korshagehus på Själlands nordligaste udde. På några månader hade "Kapten Nemos bibliotek" sålts i 72 000 exemplar.
P O och jag hade setts förr, i hans mammas lägenhet i Bureå. På reseskrivmaskin hamrade han fram en kulturartikel för Expressen där han under flera år var uppburen och privilegierad medarbetare med Bo Strömstedt som skyddsängel.
Ännu tidigare hade jag, 10 år gammal, sett honom på Västerbottens friidrotts-DM. Greger Lindström skulle snart bli förste norrlänning att klara två meter i höjdhopp, men på Norrvalla fick han stryk av en lite äldre kille i blått och rött, Burälvens färger. Seriös typ. Vad tänkte han på mellan hoppen? Den förbannade ribban eller sin femte roman?
Då hade han redan skrivit fyra stycken, alla opublicerade. Först året därpå, 1961, trycktes "Kristallögat" som han senare beskrev i sin självbiografi från 2008, som "en ganska söt och välskriven men i grunden ointressant roman."
Han hade inte haft det lätt, med en pappa som omkom innan sonen föddes, en mamma som var lärarinna och krävande, en ensam barndom i det gröna huset i Hjoggböle och, senare, med refuserande förlag.
Men 1992 hade han tagit revansch.
Den följande veckan skulle han skriva essäer, sjok på 40 - 50 sidor. Att prata sport var ett favoritämne, men istället för att slå rekord blev det böcker om idrott i stället. "Sekonden", "Katedralen i München" och till viss del den självbiografiska "Ett annat liv".
Framgång föder självkänsla. Och P O Enquist var inte bara stilist och berättare utan hade också andra författarattribut. Den högresta, skarpskurna looken. Det tydliga talet. Som Sara, som Torgny.
Även om det inte var huvudtemat fanns bortbytingarna där igen. Hans kusiner (fast bara en av dem hans biologiska) som nyfödda förväxlades på sjukstugan i Bureå. Uppmärksammad och smärtsam historia då, inte mindre känslig när den dammades av.
Men jag har inte fått ett enda skitord hemifrån, sade P O.
Kanske inte. Men när jag intervjuade dem var varken Valter eller Bosse glada över den förnyade uppståndelsen och inte resten av familjen heller.
Och under halmtaket i Korshagehus gick timmarna och det bjöds på korv och vin. Fast P O drack vatten och berättade om sina år i Berlin, i USA där han var gästprofessor.
USA var toppen. Paris var botten. Språket.
Sade han då, alltså, men sedan fick man ju veta att grabben som under tonåren brukade placera en sinnesvidgande Magnecyl under överläppen hade tagit nästa missbrukarsteg. Under 80-talet blev det tydligen inte många nyktra stunder och "Ett annat liv" fick sina största rubriker av barfotarymningen genom snön från ett behandlingshem på Island.
Det blev många behandlingshem. Inget tycktes hjälpa, men så 1990 blev P O Enquist helnykterist och sedan dess har han inte druckit en droppe sprit.
Nu har den sista av Västerbottens riktigt stora författare gått ur tiden.
Söndagsmorgonen den 26 april meddelande familjen att P O Enquist avlidit efter en tids sjukdom.
Han blev 85 år gammal.