Två timmar innan nedsläpp är det skralt i hallen. Ismaskinen åker ensam runt ute på isen och materialarna plockar tyst med vattenflaskor och handdukar i båsen. Men på Västra Stå har några supportrar redan börjar drälla in.
Jonas Höglund som är 39 år gammal och har en signerad Oscar Möller-tröja på sig sitter och inväntar kvällens match mot HV71. Han har gått på AIK:s matcher i över 20 års tid.
– Ja, jag har gått hit i nästa hela mitt liv. Det är en bra stämning i klacken och jag kommer nog aldrig sluta gå.
Hans favoritspelare är 45:an vars nummer han bär på ryggen.
– Fast egentligen gillar jag alla AIK-spelare som inte har spelat i Björklöven.
Några trappsteg ner står Helen Lindberg, Maj Fahlen Berg, Barbro Ivarsson och Petra Mikaelsson. De har sammanlagt varit en del av Västra Stå under 30 års tid.
– Vi började väl komma hit när AIK gick upp i SHL. Dessförinnan var det inte allt för ofta man gick på matcher, säger Maj och de andra håller med.
Uppe på rampen, där klackledaren brukar springa fram och tillbaka med en megafon, sitter en liten kille med kryckor och väntar på sina kompisar. Han heter Mille Morén, är 11 år gammal och spelar i Clemensnäs. Men på den senaste tiden har det inte blivit så mycket hockeyspelande för hans del då vaden gör ont.
– Jag har varit hos läkaren mycket då det gör ont hela tiden, men de vet inte vad som är fel. Fast jag går på hockey ändå för jag har älskat sporten jättelänge. Jag stod på skridskor innan jag kunde krypa och inget är bättre än hockey och AIK, säger Mille.
När det blir mer packat med folk i klacken brukar Mille få sitta där på rampen med sina kompisar. Och kryckorna ligger bredvid.
– Visst kan det bli trångt ibland, men det gör ingenting för det är så roligt att gå på match.
Några andra som är uppvuxna med AIK är Dalia Lundqvist, Moa Marklund, Alex Vallström, Josefin Svensk och Elisabeth Sjölund. Tjejgänget brukar stå placerade precis under trumman och vifta med flaggor.
– Alltså, vi har typ vuxit upp på Västra Stå, säger Dalia och alla nickar instämmande.
– Ja, kommer man från Skellefteå så har man inget val, utan man ska heja på AIK som alla våra föräldrar gjort i flera år. Så vi har alltid varit här i hallen ända sen vi var bebisar, säger Josefine.
Två timmar senare släcks hela hallen ner och sången kommer igång. Lagen äntrar isen samtidigt som flaggorna börjar vaja och trumman värms upp. Och mitt i klacken står den över två meter långa Johan Olofsson som många vet vem det är då hans stora kroppshydda och vilda skägg sticker ut. Oavsett om det blir mål eller nederlag står han i sin läderväst med ett allvarligt minspel.
Han är 37 år gammal och har sett AIK så länge han kan minnas.
– Tror jag bara missat sex matcher de senaste tio åren. Så jag har sett mycket med AIK.
Men varför ser du alltid så arg ut?
– Vadå, gör jag det?
– Haha, ja varje gång du visas på tv ser du jättearg ut, säger Jonas Höglund och bryter in i samtalet.
– Näeh, arg vet jag inte. Ibland kan jag slänga ut med armarna mot domaren eller klappa lite med händerna. En gång tog jag till och med av mig tröjan efter en vinst och viftade med den. Fast jag var lite smalare då, haha! säger Johan och klappar sig på magen.
Du står ju alltid i klacken, men hur ser du på att det ibland är lite folk på sittplats?
– Det spelar ingen roll om det är lite eller mycket folk som kommer, så länge de sjunger med oss i ramsorna. Det ska låta mycket här inne. Och vi har faktiskt förjävla bra ramsor.