Siktat in sig. Elin får så när in en huvudspark i en match mot Sofia Cruz. Foto: Elin Ala.
Solen steker ganska obarmhärtigt över den lilla kroatiska staden Skradin den här veckan i slutet av juli.
I ett träningscenter i stadens utkant, Cro Combat Centar, råder det full aktivitet i en av träningslokalerna.
Här har Team Nordic, en sammanslutning av nordiska taekwondoklubbar, varav Soo Shim Skellefteå är en, samlats för att under en dryg vecka ha ett träningsläger.
En av utövarna på mattan är olympiern Elin Johansson, som med sig på lägret har lillasyster Wilma Djärv, som avvaktar i bakgrunden och kollar in träningen.
– Det är jättemysigt att ha med henne, säger Elin och ler när hon senare samma dag sitter på en skuggig uteservering i centrala Skradin.
– Hon har ju blivit 15 nu, och jag tänkte att ”det här nog kan bli spännande alltså” innan vi åkte. Det har börjat smällas i dörrar och himlas med ögonen när man säger nåt. Hon uppskattar inte mina dansshower när jag kommer in på hennes rum lika mycket som hon gjorde förr, säger Elin och skrattar gott, för att sedan fortsätta:
– Men det är en viktig tid för oss och det funkar bra. Blir hon sur så får hon väl stoppa in en glass i munnen, säger Elin och ler.
Familjen betyder oerhört mycket för Elin – och speciellt under ett OS-år.
– Det är jätteviktigt att ha så nära till familj – det spelar ingen roll om det är hela familjen eller bara en del av den. För nu har jag inte varit hemma i Skellefteå på jättelänge – det blir så korta perioder som jag är hemma.
Lagkompisarna betyder även de mycket för Elin, vi återkommer strax till dem, men familjen står nog högst i kurs.
– Det blir en annan känsla. Och det är fantastiskt att även Wilma får uppleva det här. Hon har stöttat mig extremt mycket. Hon skickade mig en text till mig när jag var i Danmark en hel bibel om hur imponerad hon var. Jag grät så sjukt mycket – jag tog en bild på mig själv och skickade till henne för att visa hur mycket jag hade gråtit. Jag kan inte ens formulera det, men hon skrev att hon aldrig förstod hur hennes storasyster var så ledsen när hon kom hem från London, men att jag nu, 2016, ska kliva upp på en exakt likadan matta, och att det nu kommer att vara en annan känsla. Att hon vill att jag ska ha kul på den där mattan. Och jag bara… herregud vad jag grät. Det var så fantastiskt kärleksfullt.
Elins andra lillasyster, Amanda, som nu är 20, har också varit med i Kroatien några gånger.
– Efter London så var Amanda här när jag kom. Jag åkte direkt därifrån. Att bara få krama henne då, det var ojojoj, berättar Elin och blickar tillbaka.
– Hon förstod hur förkrossad man var. Så familjen, den är allt.
Några andra som stöttar Elin det är lagkamraterna i Soo Shims elitlag som nu också är i Kroatien. Betydelsen av att ha dem nära är stor.
– Det betyder allt! Nu har jag varit på två träningsläger utan dem, och det funkar ju, och jag går in med inställningen att ”nu ska jag bara träna och komma hem som ett monster”. Så det blir en helt annat grej att bara få kramas med dem mellan och under träningen och att få svettas tillsammans. Och sen ha dem så nära att de kan driva på. Annars blir det mycket Messenger-terapi, säger Elin och skrattar gott och tittar på sin lagkompis Caroline Persson som sitter bredvid.
– Men det är härligt det också.
Var vore du om det inte vore för laget?
– Det är svårt att säga. Man vet inte vad som är som självförvållat. Det är nog en mix av allt möjligt, men man hade absolut inte orkat så mycket som man gör som man gör med hjälp av laget. Och laget har blivit som en andra familj. De dagar det känns tungt gör det mycket lättare att man vet att de står och väntar på en. Att det plingar i telefonen om man inte är på plats. Det är svårt att skolka, skratt. Och det är också när man tränar fysträningen tillsammans, då blir det mycket mer på riktigt. Nån nyper en i rumpan och säger att man kan tyngre.
Vad betyder laget i motgångar?
– Det är jätteviktigt att få åka hem till dem. Ibland vill man till exempel bara stanna i Ryssland, vill inte åka hem för att man känner skam och är besviken. Men när man kommer förstår man ju att de tycker om en ändå. Där har man tillbaka på att vara en hyfsad människa. Hade jag varit en otrevlig liten prick, så hade det inte varit samma genuina känsla att komma hem.
Det är nu sjunde året i rad som Skellefteklubben åkt på träningsläger i Kroatien – Elin har varit med vid samtliga tillfällen. Och att förändra upplägget så här tätt inför OS har inte varit ett alternativ.
– Det är en jätteviktig mental uppladdning. Tidigare år har det fungerat som en start, en uppladdning inför en ny säsong. Min säsong har ju inte riktigt slutat än – det viktigaste är ju kvar. Så det här blir ju som en sista uppladdning med laget och det känns jätteskönt att jag är där jag är och har ett helt lag som är laddade för en ny säsong. Så det ligger bra i tiden.
Elin har tillbringat en hel del tid utomlands under våren – såväl i Spanien som i Kroatien. Tiden hemma har blivit ytterst begränsad.
– På ett sätt är det faktiskt bra. Nu måste jag förhålla till det på ett positivt sätt. När jag var lite yngre och lite mer omogen, då gjorde man det sämsta av situationen. Nu är det mer, nu är jag här och nu ska jag se till att vara lite bättre när jag kommer hem. Och det är en fördel med att ladda utomlands, det är att man går in i bubblan lite mer. Hemma slinker det ner en kaka här och där, mamma bjuder på fika, och ska man ta en kaffe och kaka med en kompis. Det blir lättare att bli disciplinerad på ett träningsläger. Då lever man seriöst och fokuserar på träningen. Ska man förhålla sig till det på ett positivt sätt, så är det ändå att jag vill tro att det har hjälpt min utveckling.
En av de saker som inte får ske så här tätt inför ett stort mästerskap – det är att ådra sig en skada.
– De tankarna går, medger också Elin.
– Jag ringde min fystränare innan jag åkte hit och då sa han ”Elin, gör inte för mycket nu. Jag vet att man vill känna att man har gjort allt som var möjligt, men inför och under varje träningspass ska du tänka `blir jag verkligen bättre av det här?` Hoppa kanske av fem minuter före”.
Klarar du av att ta det beslutet?
– Nej, svarar Elin snabbt och skrattar.
– Det är svårt. Det är en jättefin gräns. Men att ha det i bakhuvudet är bra. Nu är allting gjort, nu ska man se till att bibehålla och finslipa.
När vi sätter oss ner för en andra intervju, då är den dryga veckan i Kroatien snart slut. En tid som är en viktig del i OS-uppladddningen.
– Jag hoppas att den ska vara avgörande. Det är jättesvårt att säga nu, man får väl vara efterklok sen. Jag älskar att träna hemma, men får jag vara i en sådan här miljö – med mitt lag och min tränare, då kan jag stanna här tre veckor till. Så det känns verkligen bra. Både träningsmässigt, men också känslomässigt. Tryggheten som finns i det här gänget är jätteviktig uppladdning, konstaterar Elin, som just har ätit lunch efter att ha genomfört ett förmiddagspass på mattan, där tre matcher med motstånd i internationell klass i form av lägerdeltagare från Serbien och Portugal, stod på schemat
– Här och nu tycker jag att det är bra att OS inte är i dag och att jag har några veckor kvar. Nu är man ju sliten i kroppen, det går inte att säga så mycket annat. Och på ett OS vill man känna sig pigg och gå in med självförtroende och känna att kroppen är laddad. Men nu är jag ju faktiskt i en period då jag ska känna mig lite tung och trött. Och trots det så gjorde jag ett jäkligt bra genrep i dag ändå. Tre bra matcher mot tre duktiga tjejer. Så jag är redo. Det känns så. Om jag får finslipa och lätta på träningen två-tre veckor tror jag att formen kommer att vara exakt där den ska vara.
Vad har du lärt dig av förberedelserna inför London?
– Jag körde nog lite för hårt lite för länge. Och jag är glad att jag har mitt team bakom mig som bromsar mig litegrann. Nicke har också blivit bättre på det. Och där har vi kanske mest att tacka Stefan Sandlund, som är min fystränare, som är jätteduktig på att dra i tyglarna och hålla igen litegrann. Jag tror det. Toppningen inför London blev två veckor för sen. Två veckor efter London var jag hur bra som helst. Så de passen jag har kvar i Kroatien är det de sista tuffa passen som jag gör.
Den Elin som kliver upp på mattan i Rio är en helt annan är den Elin som gjorde detsamma i Rio sommaren 2012.
– Det har hänt såå mycket. Jag tror att Elin i dag skulle spöa 22-åriga Elin ganska ordentligt. Och inte bara för att utvecklingen i taekwondon har blivit så mycket bättre, utan även att min personliga mognad och den jag är som person och min inställning till taekwondon, OS ja till livet, ja allting, är en helt annan femma. Helt ärligt satte jag mer press på mig själv, hade jobbigare känslor inför London än jag har inför Rio. Det är mer att jag längtar nu. Å andra sidan så har det varit en annan process. Nu har jag laddat för det här i fyra år. Jag har inte sett nån annan väg, att jag inte ska ha tagit mig till Rio. Inför London blev det laddning i ett år, då jag inte ens visste om jag skulle få kvala. Det blev panik direkt, ”nu ska jag på OS!”. Nu har man hunnit bearbeta det och det är jätteskönt.
Hur jobbar du mentalt med det som kommer?
– Jag försöker behålla lugnet litegrann. Även under träningen i dag, om man känner att man hamnar i ett underläge, så får det inte skena iväg, utan ändå försöka vara smart. Och det är den delen jag gillar mest med taekwondon, det taktiska. Men ibland när jag hamnar i ett pressat läge så kommer alla misstag. Men annars försöka se det som nåt av det största jag gör i livet, samtidigt som man ska hålla tillbaka känslorna. Jag hade en diskussion med någon tidigare i veckan om att när man väl går in där, då vill man att det ska kännas wow, det här är det största som jag kommer att vara med om i min idrottskarriär. Så det är jättedelade känslor.
Den 19 augusti är dagen med stort d för Elin – då kliver hon upp på mattan i Rio. Och det är en dag som hon har visualiserat många, många gånger.
– Jag vill ha en grym feeling när jag kliver in där. Först vill man känna glädje, man ska njuta. Sen, när matchen drar igång, ska kroppen pumpa av adrenalin och man ska känna aggressiviteten. Man ska bara vilja äta upp motståndaren. Som min farmor sa till mig: du bara tänka att du ska döda motståndaren. Du får inte vara så snäll, säger Elin och skrattar gott.
– Och det är väl lite den känslan man vill känna.
Tankarna finns också kring hur det ska kännas när det är dags att lämna de olympiska spelen.
– Jag vill åka därifrån och känna att jag har gjort allt jag har kunnat. För att jag vet att det handlar om marginaler, och de ska vara på ens sida. Det ska stämma och man ska vakna upp och ha sin dag. Men hur det än går, så vill jag känna att jag har lämnat allt på mattan. Att kunna titta tillbaka på OS i Rio om 20 år och känna ”fan vad bra jag var”.
Löpträning. En förmiddag blir det en löptur för att få ur lite slaggprodukter ur kroppen. Foto: Elin Ala.
Gör stan. Sofia Cruz, Elin och Caroline Persson tar en paus utanför en matvarubutik. Foto: Elin Ala.
Redo för utflykt. Elin laddar för en tur till Krka National Park tillsammans med Sofia Cruz. Foto: Elin Ala.
Flexibilitet. Vanliga dödliga har stora problem att få upp foten över huvudet. För en taekwondoutövare är det vardag. Foto: Elin Ala.
Styrketräning. Flera av passen under lägret har fokus på att träna styrka. Foto: Elin Ala.
Pustar ut. Frederik Emil Olsen ger Elin en hjälpande hand under en paus i den tuffa träningen. Foto: Elin Ala.
Kronprinsessa. Elin pekar ut Thea Kling, som är på väg tillbaka efter en svår knäskada, som den som kan bli den som kommer att peta ner henne från tronen. Foto: Elin Ala.
Selfie. Elin Johansson, Jennifer Ågren Ylinenjarvi och Caroline Persson fixar en snygg bild framför vattenfallet i Krka National Park utanför Skradin. Foto: Elin Ala.
Skuggar Elin. Wilma Djärv följer med storasyster på lägret, och får följa sin familjemedlems sista uppladdning inför OS på plats. Foto: Elin Ala.
Proviantering. Elin Johansson och Sofia Cruz köper frukt på en stånd i centrala Skradin. Foto: Elin Ala.
Lekfullt. Många uppvärmningsövningar präglas av en lekfullhet blandat med tävlingselement. Foto: Elin Ala.
Sparring. Iris Jovic Vujakovic från Serbien och Elin sparrar under ett av många träningspass. Foto: Elin Ala.
Hårda intervaller. För att behålla uthålligheten kör Elin ett intervallpass på löpbandet på kampcentret. Foto: Elin Ala.
Fokuserad grupp. I stort sett hela elitlaget har samlats kring en dator för att följa en stream från Magdalena Fernlunds match på European University Games i Zagreb. Främre raden från vän Sofia Cruz, Linus Sjödin, Elin Johansson, Jennifer Ågren Ylinenjarvi, Caroline Persson och Filip Wikström. Foto: Elin Ala.
Familjen främst. Elin har tagit med sig lillasyster Wilma Djärv på träningslägret i Kroatien. Foto: Elin Ala.