"Schlars Schleriksson" i personalmatsalen på Norran.
När den kanadensiske ishockeyspelaren Kyle Beach i slutet av oktober klev fram och bröt tystnaden gav han ett ansikte och en röst till den person som fram tills dess anonymiserats och titulerats "John Doe" efter sexuella övergrepp inom NHL-laget Chicago Blackhawks organisation under Stanley cup-slutspelet 2010.
I Sverige tog tv-experten Erik Granqvist över facklan och berättade om de övergrepp han utsattes för under sin tid som ung målvakt i Luleå Hockey. Granqvists vittnesmål var gripande och ledde till att diskussioner vid kaffemaskiner, fikabord och på idrottsanläggningarnas träbänkar kom att handla om något annat än det som sker på banan, planen eller isen.
Diskussionen tog fart även på Norrans sportredaktion. Den spred sig sedan vidare till kollegor som kanske varken rört sig i eller omkring idrottsanläggningarna där inkilningar, pennalism eller rena övergrepp fortfarande pågår.
En kollega till mig, som vi kan kalla för "Schlars Schleriksson" för att inte peka ut honom alltför tydligt, fick återberättat för sig om de övergrepp som Erik Granqvist utsatts för. "Schlars Schleriksson" fick också höra om andra möjliga inkilningar och liknande som vi, hans kollegor på Norran, genomfört, utsatts för eller lyckats undvika genom att råka gå på toa vid precis rätt tillfälle.
Då tog "Schlars Schleriksson" till orda och sa några sanningens ord som fick åtminstone mig att tänka efter och helt ändra uppfattning:
”Varför är det de yngsta och de mest oerfarna som ska behöva lämna sin komfortzon och göra pinsamma saker framför gruppen? Borde det inte vara de erfarna och äldsta som visar de yngre att det är okej att göra misstag, bjuda på sig själva eller vara utanför sin egen komfortzon?”.
Det är så självklart, men jag hade inte tänkt på det så innan orden lämnade min kollegas mun.
I stället har jag tyckt att nyförvärv gott kan "bjuda på sig själva lite" och "skämmas litegrann" i samband med den första lagfesten när de tvingats sjunga en låt eller bjuda på någon annan form av uppträdande framför nya – och okända – lagkamrater som viker sig av skratt.
Oscar Möller är en god förebild, tycker Norrans Erik Grahn Lundgren.
Det som glädjer mig är att jag, med denna nyfunna insikt, hittar flera goda exempel i de miljöer som jag dagligen rör mig i i min roll som sportreporter på Norran.
* Att Skellefteå AIK:s lagkapten Oscar Möller bjuder fansen på fredagsdans till Lars-Kristerz är inte bara underhållande i sig, det har säkerligen också varit en direkt bidragande orsak till att även ungtuppar som Jonatan Berggren och Andreas Wingerli vågat haka på och göra samma sak.
* I stället för att "tvinga" unga eller oerfarna lagkamrater att greppa micken under förberedelserna inför Tomas Ledin-konserten i arenan har Oscar Möller istället varit den som "tagit steget".
* Den som öppnade dansbandsdörren i AIK var ju annars den tidigare lagkaptenen Jimmie Ericsson, som även var lagets okrönte konditor och kock. Ytterligare ett exempel på en ledare som ödmjukt tagit på sig extra arbete för att hjälpa andra, istället för att utnyttja sin hierarkiska position för att få saker "serverade", som till exempel godsaker eller mat.
Jag brukar tycka att nyårslöften är tjoller. Men kanske får det bli mitt första riktiga nyårslöfte att följa "Schlars Schlerikssons" geniala spaning och försöka sprida hans visdomsord när jag fortsätter att besöka lokala idrottplatser och i mina möten med lokala idrottsprofiler.
Men först ska jag vara föräldraledig fram till hösten, så jag hänvisar alla mejl och nyhetstips till sportchef Arvid Marklund, mina kollegor Johanna Salo och Adam Savonen eller min ersättare Robin Lindgren.
Gott nytt år! Glad påsk! Trevlig sommar! Vi ses till hösten!