DEPPIGT. Den enes död är den andres bröd. Så var det för Arvid Marklunds fru när Victor Olofssons suddenmål tog familjen till Jutis över påsk. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT.
Att som sportjournalist på Norran ha fått förmånen att vara med om Skellefteå AIK:s framgångssaga är ett stort privilegium.
Dubbla guld, sex finaler och fyra seriesegrar har inneburit en hel del intervjuer med glada spelare och ledare.
Det är roligt att bevaka ett vinnande lag. Så är det bara. Många brukar dock slänga sig med uttryck som "ni på Norran hejar på Skellefteå AIK" – uttryck som inte stämmer.
Men AIK:s fantastiska resa har givetvis inneburit en hel del positiva texter och hyllningskrönikor. Helt rättfärdigat.
Dessutom, om ni nu behöver veta det, så växte jag upp i Jutis – en by drygt fyra mil norr om Arjeplog i Norrbotten – och som liten hejade jag på Luleå Hockey med SM-guldet 1996 som en stor höjdpunkt.
Och på tal om Jutis, som är en fantastisk liten by på alla sätt och vis – med sjöar, skogar och fjäll åt alla riktningar – så är det en plats som jag, gärna och så ofta det är möjligt, återvänder till. Jag och min bror äger dessutom en stuga tillsammans och på gården finns det givetvis ett par skotrar redo att ta en ut i den härliga naturen.
Däremot – med tanke på det arbete som jag har – så har resorna de drygt 25 milen norrut blivit färre de senaste åren. Framförallt under den bästa tiden på året som givetvis är vårvintern.
Anledningen är enkel. Skellefteå AIK har plöjt fram likt en ångvält i svensk hockey vilket lett till att säsongen tagit slut i sista veckan av april – det vill säga när isen på sjöarna börjar försvinna.
Så under flera års tid har jag och min familj fått pussla för att hitta någon eller några dagar att åka upp till paradiset. Oftast mellan en kvartsfinal och semifinal, eller en semifinal och final.
Men 2017 förändrades allt. För som vi minns så tappade AIK 3–1 i matcher mot Frölunda i kvartsfinalen som till sist avgjordes efter förlängning i match sju.
Själv satt jag då faktiskt lite nervös på läktaren i Scandinavium då utgången skulle spela en väldigt stor roll för både mig och min familj.
Missförstå mig rätt – jag älskar mitt jobb och trivs med att hockeysäsongen blir så lång som möjligt. Men när Victor Olofsson prickade första krysset bakom Joni Ortio så jublade min fru och mina barn.
Målet innebar en hel påsk och totalt nio underbara dagar i vårt älskade Jutis.
Men trots massor av pimpelfiske, skoterkörning, härlig vårsol, påskgodis och korvgrillning så måste jag ändå erkänna att en semifinal och final utan Skellefteå AIK kändes mycket, mycket märklig.
Nu återstår det att se om det blir en ny påsk i Jutis 2018 eller inte.
Ödet ligger i som vanligt i AIK:s händer...
