Tufft. Skellefteå AIK förlorade kamperna kring det egna målet vilket ledde till tre av Linköpings fem fullträffar. Foto: Stefan Jerrevång/TT.
Vi kan historien. Linköping bjuder på show i grundserien med poängkungar i överflöd för att sedan åkta ut med buller och bong mot Skellefteå AIK när det vankas slutspel.
Den historien vill LHC givetvis ändra. Den här säsongen är man också på god väg då man spelar mer som ett kollektiv samtidigt som spetsen fortfarande finns kvar.
Den här tisdagskvällen tog man dessutom sin andra raka seger, med tre måls marginal dessutom, mot laget som vanligtvis brukar vara ett spöke. Samtidigt var AIK mer under isen än på den – framförallt i första perioden då hemmalaget sköljde över serieledarna i tempo och intensitet.
För AIK betyder förlusten inte särskilt mycket, man saknade dessutom en urstark trio i Janne Pesonen, Niclas Burström och Mattias Ritola. Däremot var matchen oerhört viktig för Linköping som känner nu ser fram emot en eventuell slutspelsserie mot AIK – inte med skräck som tidigare år.
AIK kan givetvis mycket bättre. På torsdag väntar Luleå på hemmaplan. Ett bra tillfälle för laget att visa det.
*****
I måndags var sista chansen för SHL-klubbarna att värva eller släppa spelare inför slutspurten av säsongen. Ingenting hände under sista dygnet vilket tyder på att de flesta klubbarna var nöjda med sin trupp – alternativt att inte rätt spelare fanns tillgänglig på marknaden.
För AIK innebär det att man i A-laget har tre målvakter, åtta backar samt 14 forwards. Truppen är oerhört starkt och samtidigt bred. Däremot är truppen lite mer bräcklig jämfört med guldåren 2013 och 2014.
Med det menar jag att den är mer känslig för skador då unga spelare som Andreas Wingerli, Sebastian Ohlsson och även Tim Söderlund, som dok inte ingår i A-lagstruppen, kan får betydande roller om ett par skador dyker upp i mars och april.
Nu har juniorerna imponerat och visat att de klarar av SHL-tempot utan problem – men ett brinnande SM-slutspel är trots allt något helt annat än en omgång i serielunken. Det visade bara matchen mot Linköping då ynglingarna faller bort fysiskt när tempot skruvas upp likt i ett slutspel.
Sammanfattningsvis så hade nog AIK mått bra med en ytterligare forward inför slutspelet, särskilt då Terry Broadhurst lämnade. Nu är det som sagt ingen kris – långt ifrån. Men bredden är som sagt inte lika stark som när klubbens två senaste guld bärgades.
AIK kan givetvis mycket bättre. På torsdag väntar Luleå på hemmaplan. Ett bra tillfälle för laget att visa det.