Nytt jubel. Senast AIK var i Östergötland föll man med 2–5. Under torsdagskvällen fick Linköping jubla på nytt efter att ha nollat AIK och skjutit tre puckar förbi Joni Ortio. Foto: Stefan Jerrevång/TT.
Efter AIK:s 2–5-förlust borta mot Linköping den 3 januari så vände trenden. Maskineriet började sakta men säker tugga igång samtidigt som segrarna och poängen trillade in.
Under sina sju raka segrar spelade man sin bästa hockey på hela säsongen. Samtidigt hade AIK i några av matcherna marginalerna på sin sida – marginaler som man ofta jobbar till sig och förtjänar.
Men när laget var tillbaka i Östergötland spelades historien upp på nytt. För precis som i 2–5-torken den 3 januari så var man numret mindre än ett rappt och viljestarkt Linköping.
Ingen gnista
Från läktarplats upplevde jag AIK vilje- och orkeslöst. Den där gnistan fanns inte där. Det påminde lite om matchen mot HV71 i tisdags, även om det inte var fullt lika dåligt den här kvällen.
Men gång på gång fick Joni Ortio hålla AIK kvar i matchen. Han gav laget chans att återigen bjuda på en vändning i tredje perioden – men istället för en klassisk AIK-push var det som att man fyllt tanken med O'boy istället för bensin.
Linköping jobbade ner AIK, som den här gången långt ifrån förtjänade att ha studsarna med sig.
Tufft för Kyle
En olycka kommer sällan ensam, berättar ett annat ordspråk. I den andra perioden grinade Kyle Cumiskey illa när han hade problem att åka av isen efter en lättare kollision. I bytet efter var den kanadensiske backen också märkbart påverkad precis som resten av matchen.
Nu är jag ingen doktor men det ser inte särskilt ljust ut för sommarens stjärnvärvning i AIK. Vi vet alla om hans historik med en höftoperation samt hans problem att komma till spel den här säsongen – och att kunna leverera på 100 procent.
Så de stora frågetecknen fortsätter gällande Cumiskey, som efter matchen, när han passerade i spelarkorridoren, såg väldigt besviken ut. Känslan var att det berodde på mer än bara förlusten.
Behöver bredda
Jag har sagt det förut och säger det igen att AIK behöver plocka in en ytterligare back. Och då varse sig det funkar för Cumiskey eller inte.
I ett slutspel och med ambitionen att gå hela vägen behövs en spetsig men också väldigt bred trupp. Det gäller att vara förberedd på allt, som skador och liknande, men just nu känns AIK för tunna för ett guld på backsidan.
Offensivt sett ser det, trots 0–3-förlusten, bättre ut. Där finns det tydig spets och även bredd – särskilt om och när Oscar Möller och Axel Holmström är tillbaka.
Från läktarplats upplevde jag AIK vilje- och orkeslöst. Den där gnistan fanns inte där.