Vi har passerat mittenstrecket av april och vi börjar således närma oss slutet av säsongen 2015/16. Det står 1–1 i matcher i SM-finalen i ishockey när serien nu är tillbaka i ett utsålt Skellefteå Kraft Arena.
I och med 4–1-segern i Scandinavium i söndags så har Skellefteå AIK vunnit tillbaka hemmafördelen. Den är givetvis viktig, däremot ska vi nog tona ner betydelsen av den med tanke på att fem av sex matcher i fjolårets finalserie, samt att årets första två möten, slutat med bortaseger.
När det är slutspel, och framförallt när vi nu är framme i finalen, så är det också enkelt att snabbt utnämna vilket lag som är den så kallade favoriten. En stämpel som vi alla – från fans till media – är blixtsnabba på att sätta över ett av lagen. Och dessutom från match till match vända kappan efter hur finalvinden blåser.
Men det kan vi sluta med nu.
Fantastisk final
Årets finalserie är den bästa, och mest troligt den jämnaste, på flera år då den innehåller två oerhört spelskickliga lag, som framförallt bygger sitt spelsätt med offensiven som prio ett. Dessutom har både AIK och Frölunda länge jobbat efter en tydlig strategi hur man vill bygga sitt lag och sin förening.
Det är dessutom en final mellan ettan och tvåa tvåan i grundserien, vilket är första gången sedan 2010. Bara det vittnar om vilken batalj som utspelar sig på den starkast upplysta svenska hockeyscenen just nu.
Match ett och två har också tydligt cementerat hur jämna Frölunda och AIK faktiskt är. Så även att AIK imponerade stort i ett utsålt Scandinavium i söndags så är det långt ifrån en garanti för ny seger i kväll.
Ingen är favorit. Eller rättare sagt: Både AIK och Frölunda är favoriter. Det har de båda förtjänat.
Rör upp känslor
Och på tal om favorit så är det inget vi kan kalla årets finaldomare. Sören Persson, Patrik Sjöberg och Linus Öhlund är trion som fått chansen men som alla hamnat väldigt snett i de två inledande matcherna.
Det som upprör folk allra mest är nog inte det till synes korrekta målet som blev bortdömt i första matchen, eller den felaktiga höga klubban som fällde avgörande till Frölundas fördel i lördags. Det är istället den skyhöga och spelförstörande nivån som bara blir högre och högre – eller rättare sagt, värre och värre – ju närmare Le Mat-pokalen vi kommer.
Och jag kan inte förstå att domarna själva vill ha det så här. Varför inte bara sätta en tydlig nivå i slutspelets start – en nivå där spelförstörande moment som hakningar, fasthållningar, interference och slashings beivras utan undantag. I NHL är det så. Där får spelarna tacklas och bråka bäst de vill, men så fort en klubba kommer upp i midjan eller en arm är runt en motståndares kropp – ja, då blåser domarna direkt.
Det är också så alla vill ha det – spelare, ledare, fans och media. Men tydligen inte SHL och domarna själva, och jag tror inte att de fårstår att de är på väg att förstöra en omtyckt sport.
Dessutom är det högst märkligt att Mikael Nord, som i söndags fick Guldpipan som SHL:s bästa domare för tredje året i följd, inte får döma i finalen. Ännu ett tydligt bevis på hur snedvridet hela systemet är.
