Briljerade. Erik Hanses räddade 25 av 26 skott och var bäst på isen när AIK vann med 4–1. Foto: homas Johansson/TT.
Frölunda har varit den stora guldfavoriten hela säsongen. Efter 4–3-segern uppe i Skellefteå i lördags ökade dessutom favoritskapet lavinartat.
Röda mattan var på väg att rullas ut och guldfesten att bokas – ja, det var åtminstone den övergripande känslan i Göteborg inför söndagsmatchen.
Och med SHL:s främste målvakt den här säsongen, Markus Svensson, på skadelistan var inte AIK mindre uträknade den hår våreftermiddagen på västkusten.
Men AIK visade snabbt styrka och att man långt ifrån var golvade efter lördagens smocka. Bortsett Frölundas vassa start, där hemmalaget var dubbla ramträffar och ett par frilägen från att ta ledningen, så visade AIK klass – både offensivt och defensivt.
AIK hade 1–0 inför andra perioden efter ett elegant mål signerat John Norman, på fin framspelning av Niclas Burström. I andra blev det sen lite proppen ur när Erik Forssell och Sebastian Aho fixade 3–0 till AIK.
I tredje blev det dock nerv igen när Frölunda först reducerade till 1–3 och pressade för 2–3, som var nära ett par gånger när AIK dessutom fick slita som djur i numerärt underläge.
Men då, lite från ingenstans, bjöd Kusmarkssonen på show. Pär Lindholm satte spiken i kistan med sitt solomål efter att Lukas Bengtsson drällt med pucken.
Då var chocken i Göteborg fullbordad. Och jag är rätt säkert att AIK storseger i ett fullsatt Scandinavium – när laget av många var uträknade – även chockade stora delar av Hockeysverige.
Nu är det utjämnat och AIK har i samma veva svängt tillbaka sin hemmaplansfördel. Finalserien är i och med det nu helt öppen och så där oviss som vi hoppats på.
Bäst var Erik Hanses – målvakten som många inte trodde skulle palla för trycket. Det blev tvärtom. Istället var det Fröludnas burväktare, Johan Gustafsson, som darrade i den fullsatta arenan.
I det fallet är jag rätt så säker att vi kommer få se Lasse Johansson i mellan Frölundas stopar framöver.
Sist men inte minst så har AIK nu hittat fyra fungerande kedjor. Fjärdelinan med ungtungtupparna Andreas Wingerli och Sebastian Ohlsson bredvid slitvargen Pontus Petterström blev en lyckoträff för Hans Wallson.
Samtidigt har Janne Pesonen börjat hitta rätt igen. AIK:s finländare ser betydligt rappare ut och mer involverad i spelet. Och det var således på tiden att han fick spela i en offensivare formation.
Sist men inte minst: Anton Lindholm. Vilken final han gjort så här långt.
Men då, lite från ingenstans, bjöd Kusmarkssonen på show.
