Inger har fortfarnade ett stort SSK-hjärta. Här syns Thea Bergsten.
Jag rullar upp mot Ainas Café i Skellefteå. Snart dyker även Inger upp. Vi väljer båda kulglass, med någon ovanlig smak av Oreo-kaka. Inger börjar fråga mig om mina fritidsintressen och min skolgång. Efter en stunds pratande säger hon: "Nej, nu är det du som ska ställa frågorna". Jag håller med, och frågar henne om hur det var när hon själv spelade.
– Jag gjorde min första, och Sveriges allra första, landskamp 1973, som utespelare. Men sen blev jag målvakt -77 av en slump, då vi saknade en målvakt.
Inger blev alltså uttagen till landslaget för första gången -73, och spelade då i Öxabäcks IF.
Hon flyttade senare till Sunnanå.
– I Öxabäcks tränade vi lite mindre, och när jag flyttade till Sunnanå -81, så tränade dem mycket mer. Vi tränade varje dag, och som målvakt tränade jag dessutom extra på lördagar. Vi hade seriösa träningar, seriösa tränare och det känns som att jag har varit i seriösa klubbar. Speciellt Sunnanå var väldigt ambitiösa.
Sunnanå betyder mycket för Inger, och hon kommer ofta tillbaka till hur ambitiös och seriös klubben var.
– Vi har varit i damallsvenskan, och jag säger vi, för jag är Sunnanåare i hjärtat. Under många år var vi i damallsvenskan, åkte ur något år - gick tillbaka direkt. Vi ligger fortfarande i topp fem bästa klubbarna i Sverige, kring vilken serie vi spelat i.
Trots att man tidigare var en klubb som ständigt spelade i damallsvenskan, och gjorde det senast 2013, så är det inte alltid lätt att hålla sig kvar, speciellt när det handlar om spelarförutsättningar och ekonomi.
– Vi har spelat i division I och elitettan de senaste åren. Vi har ändå varit en väldigt seriös förening, och de har hanterat det bra genom att bygga för framtiden. Det är lokala tjejer som spelar, och de förtjänar verkligen att vara där de är, och att de lyckas så bra. De är ambitiösa och härliga. De jobbar tillsammans, något som jag tror är det allra viktigaste för ett lag. Du kan komma långt på att inte bara ha stjärnor.
I EM-finalen 1984, spelade Sverige ett dubbelmöte mot England. Första matchen spelades på Ullevi i Göteborg. Andra matchen, där allting skulle avgöras, var i England, och mer specifikt på Kenilworth Road i Luton.
– Sverige hade kommit lite längre, framförallt jämställdhetsmässigt. Tjejerna i England fick kämpa länge, och fick till exempel inte spela var som helst. Trots det spelade de jämnt med oss, det var inte enkelt att vinna. De har en vinnarkultur som ibland kanske har saknats i Sverige.
Som målvakt finns de sällan någon garanti på speltid, eftersom det bara finns en plats.
– Jag var tvungen att gå tillbaka och kolla lite, men jag spelade faktiskt i EM-kvalet. Jag hade en jätteduktig målvaktskollega, Elisabeth Leidinge, och hon hade stått länge innan jag kom. Jag stod i kvalet mot Norge, och hoppade in mot Italien i semifinalen. Där stod jag nästan en halvlek. Vi var ganska jämna, men en målvakt byter man kanske inte ut i första taget.
När man vinner ett EM-guld, har man skapat minnen för livet med sina lagkamrater. Trots att det var fyra decennium sedan, träffas de fortfarande.
– Det håller på att planeras en träff. Vi har blivit inbjudna, samtidigt som vi också alltid har stående biljetter till landskamper, och jag ska ner till Göteborg för att se Sverige–England nu i juli. Då träffas de flesta där, i alla fall de som har "Stora tjejers märke". Vi kommer också att ha någon gemensam träff.
Det ikoniska svenska landslaget som 1984 vann EM-guld i England. Denna bild är från 1983 och Inger Arnesson syns i mitten i främre raden, målvakten till höger i bild.
För en fotbollstjej som Inger, lägger sig inte intresset bara för att hon själv har lämnat sporten.
– Jag följer i princip allt. Jag har fotbollen i blodet. De spelarna som spelar i Sunnanås A-lag idag, har jag tränat flera av deras mammor. Jag tycker att det är jättekul att komma till Sörvalla (O'Learys Arena), på Sunnanådagen och kolla på alla juniorlag som spelar.
– Jag brukar dessutom hjälpta till marknadsmässigt, för det är under all kritik. Inte bara i Skellefteå, utan i hela Sverige.
– Vi i Skellefteå kan inte behöva vänta 3-4 månader på att få träna på en fullstor plan, eftersom att vi inte har det ännu. Efter 20 års jobb står det fortfarande ingen hall klar. Det är inte kul att se att det kommer till två-tre hockeyhallar, samtidigt som vi spelar i högstaligan för damer. De andra lagen i elitettan, har de mycket bättre än vad vi har det. Skellefteå behöver steppa upp, fortsätter hon.
Hon har pensionerat sig, men har fortfarande ett aktivt projekt, TUSS (Trygghet, Uppmuntran, Självförtroende och Självkänsla).
– Jag tyckte att väldigt få flickor från andra länder kom in i föreningslivet. Då startade jag tillsammans med en vännina TUSS 2016. Vi har i åtta år jobbat med småflickor från andra länder, och föreningslösa tjejer på Tuböleskolan. Sedan inkluderar vi in dem i föreningarna när de känner sig mogna.
Stora tjejers märke, Svensk fotbolls hall of fame och Piastipendiet. Arnesson har för sina framgångar och sitt slit också blivit belönad.
– Piastipendiet, Jag fick det för att jag har varit väldigt aktiv i min roll i Sunnanå, och mitt arbete med TUSS. Jag var ute tidigt med start av sociala projekt. Jag tränade många unga spelare. Jag har jobbat aktivt inom förbundet med marknadsfrågor framförallt och suttit i styrelsen för EFD. Jag älskar att jobba med barn och ungdomar, som har framtiden och sina mål framför sig.
2018 delade fotbollsförbundets dåvarande ordförande Karl-Erik Nilsson (tv), tillsammans med Pia Sundhage (th) ut årets Piastipendie till Inger Arnesson. Sundhage var också den stora stjärnan när Sverige vann EM-guld 1984.
Under Ingers 50 år inom fotbollen har hon hunnit skapa massor av minnen. Men de allra bästa, kommer inte bara från spelarkarriären.
– Om jag inte får säga EM-guldet, så är det när vi vann SM 1982. Vi var ett härligt kompisgäng som jobbade målmedvetet tillsammans. Jag hade jättekul det året, och gjorde riktigt bra matcher när det gällde.
– Ett annat minne är från när jag tränade flickor -80/81. De var så himla duktiga, och jag tror typ tio av de var med i länslaget. Vi åkte och spelade SM i Göteborg för flickor 17. Första året spelade vi SM för flickor 16, och kom trea. Sedan åkte vi dit igen, och i Göteborg så behövde jag inte ens coacha tjejerna. De sprang och gjorde sina uppvärmningar. Jag stod bara där som ett stöd. Efter så många år som jag hade tränat dem, vann de SM-guld. När vi åkte hem på tåget, hade vi inga sovvagnar, men det hade så roligt, var högljudd och sjöng, så till slut sa konduktörerna att de hade ordnat sovvagnar till oss.
– Det finns ett minne som också hänger ihop med det, och det var en söndag. Då dök spelarna upp hemma hos mig. "Inger, ta cykeln", sa de. De tog mig till under Lejonströmsbron, där de hade ordnat världens picknick, säger hon och fortsätter:
– Det var under året de fyllde 18 år, och vi hade haft ett löfte under åren, att de inte skulle dricka alkohol innan de blev myndiga. Så där skulle vi sitta och dricka bubbel för första gången. Sen cyklade vi till Sörvalla och tittade på A-laget som skulle spela. Vi satt där på läktaren och tjejerna bara fnittrade.
FAKTA
Vad är "Norran bjuder på glass"? Under sommaren kommer Norran återigen att bjuda lokala idrottsprofiler, som vi tycker känns lite extra spännande, på glass så att de får berätta om sina äventyr och utmaningar – eller något annat som vi gärna vill veta mer om.
Vem är Inger Arnesson? Målvaktsstjärnan, guldtränaren och eldsjälen, var med och vann Sveriges hittills enda EM-guld på damsidan 1984. Hon spelade för klubbar som Öxabäcks IF och Sunnanå SK. Hon har efter fotbollskarriären hunnit med att vinna SM-guld som tränare, jobba med marknadsfrågor och starta projektet TUSS.
Inger Andersson
Född: 12 April 1953.
Moderklubb: Floby IF.
Landskamper: Ca 50 stycken under åren 1973-1984.