"Det kanske kan kännas skönt för någon yngre att se att man kan spela i representationslaget även fast man har diabetes", tror Lowisa.
Nu har volleybollsäsongen dragit igång och trots sin unga ålder är Lowisa en av de mest rutinerade i Norsjö volleys A-lag.
– Jag är jättetaggad på den här volleybollsäsongen. Det blir kul att jobba på min nya position som vänsterspiker.
Men Lowisa har inte riktigt samma förutsättningar som många andra då hon lever med diabetes typ 1.
Påminnelse
På Lowisas arm finns orden "Diabetic I´m greater than my highs and my lows" (Diabetiker, jag är större än mina toppar och dalar) tatuerade. Det beskriver hennes inställning till sig själv och sin diabetes ganska bra.
Lowisas tatuering är en påminnelse om att hon är större än sina toppar och dalar.
– Man måste acceptera sjukdomen, det är det enda man kan göra. Det är inte som en förkylning, den försvinner inte på en vecka, säger Lowisa.
Trots hennes positiva inställning så är sjukdomen fortfarande jobbig. Hon måste ständigt ha stenkoll på sitt blodsocker. Till hjälp har hon en knapp på låret som hon skannar med sin mobiltelefon för att se vilken blodsockernivå hon ligger på.
Hennes kropp saknar produktionen av insulin, för att tillföra det har hon en pump med en nål i magen som synkroniserar med en dosa som hon styr tillförseln med.
2016 vann Lowisa förstapris via Sveriges största ”diabetes- och Idrottsstipendium” på 15 000kr
Om man spolar tillbaka tiden tio år så hade den annars spralliga åttaåriga Lowisa rasat i vikt och tröttheten hade blivit vardag för henne.
– Mamma och pappa har berättat att jag kunde somna när som helst, var som helst fast jag egentligen var världens spralligaste tjej som aldrig ville sova, berättar hon.
– Det är en folksjukdom idag och det är tråkigt att allmänheten har så lite kunskap.
Viktnedgången, tröttheten och hennes törst var något som omgivningen började reagera på.
– Pappa hade varit borta i en vecka och när han kom hem såg han att jag hade förändrats. Då hade jag gått ned ännu mer.
Till slut bar det av mot vårdcentralen. Där var Lowisa tvungen att hålla upp sina ögonlock för att hålla sig vaken. Blodsockervärdet som i det normala inte ska ligga över sju låg då på över 40.
Omställning
Ambulanshelikoptern var upptagen så Lowisa fick åka ambulans raka vägen till intensivvårdsavdelningen i Umeå. Därefter väntade några intensiva veckor på sjukhuset. Där fick hon och hennes familj lära sig mer om diabetes, ta sprutor och anpassa sig till sin nya livssituation.
När hon var yngre tyckte hon att det var jobbigt att vara annorlunda och försökte nästan dölja sin diabetes. Idag har Lowisa lärt sig att acceptera den även om det såklart fortfarande är jobbigt. Inte minst som idrottare. Då är det extra svårt men än viktigare att hålla koll på allt och behålla fokus, särskilt vid träningar och matcher.
Hon har alltid en banan och druvsocker nära till hands om blodsockret blir för lågt.
Lowisa har bland annat sommarjobbat på en förskola och hjälpt barn med diabetes.
– Det som är svårast är att hålla koll på när jag är hög, för jag känner ofta när jag blir låg. Jag blir seg och börjar skaka, berättar hon.
Om hon tappar medvetandet är det viktigt att ge henne snabb energi, det kan vara allt från flytande socker till söt saft. Blir det mer akut har hon alltid en glukagonspruta, men om omgivningen är osäker så är det alltid bäst att ringa ambulans.
Lowisa berättar att det är jättefarligt om hon blir låg på natten. Något som hon och hennes familj fick erfara i somras.
Lowisa var ledig från sitt sommarjobb och hade tagit en sovmorgon. När hennes mamma kom hem på lunch tyckte hon att Lowisa hade sovit längre än hon brukar och gick in i rummet för att väcka henne, men det gick inte.
– Jag var helt borta. Jag minns inte att det hade hänt. Mamma mosade druvsocker och vatten som hon försökte få i mig. Till slut fick jag igen medvetandet, det gick bra den gången, berättar hon.
Järnkoll
Det är inte lika akut när hon är hög, men då presterar hon varken i skolan eller på matcher, något som ibland nästan kan ge henne ångest.
– Får jag högt blodsocker tio minuter innan match så spelar jag ändå men insulinet hinner ju inte verka. Det går, men man presterar inte sitt bästa, berättar Lowisa.
Men det är inget som stoppar Lowisa från att leva livet precis som hon vill och trots att det är jobbigt så ser hon fler fördelar än nackdelar med sjukdomen.
– Diabetes är ett försprång för att vi diabetiker har bra koll på vikten av kost och hälsa, att det är viktigt att äta rätt för att må bra, säger hon.
Lowisa trivs med rollen som en av de mer rutinerade i laget och att kunna ge tips och råd till de yngre spelarna.
Lowisa äter precis som alla andra men måste kontinuerligt reglera insulintillförseln. Innan träningar och matcher äter hon mycket långsamma kolhydrater, så som fullkornspasta och annan näringsrik mat för att kunna hålla blodsockret på en så jämn nivå som möjligt.
Livsavgörande
Lowisa tror att kunskap är nyckeln för att kunna satsa och gå långt i en idrott och menar att diabetiker har den gratis tack vare information från läkare, dietister och sjuksköterskor.
Diabetes är ett försprång för att vi diabetiker har bra koll på vikten av kost och hälsa, att det är viktigt att äta rätt för att må bra.
Hon tycker att sjukdomen fortfarande präglas av myter och okunskap. Det vill hon vara med och ändra på genom att bidra med mer kunskap och stötta andra diabetiker, som hon uppmanar till att våga rätta andra som har fördomar om diabetes.
– Det är en folksjukdom idag och det är tråkigt att allmänheten har så lite kunskap.
Förutom det brinnande engagemanget för att synliggöra sjukdomen är hon även mån om att bidra till att förenkla vardagen för diabetiker.
Lowisa har inget specifikt mål med volleybollen förutom att bli så bra som möjligt, så klart.
– Jag skriver just nu på mitt gymnasiearbete som handlar om hur man kan utveckla tekniken för att göra vardagen enklare för diabetiker.
Men för att få tillgång till kunskap krävs forskning och det kostar pengar. Därför är Lowisa extra glad att det äntligen finns en gala som uppmärksammar och samlar in pengar till diabetesforskningen. Hon hoppas att många ser den och skänker en slant.
– Det räddar faktiskt fler liv än vad man tror.