De löper kors och tvärs över golvet, linjerna i Campushallen. Streck i blått, svart, guld och rött. Och så två ovaler i vitt, den inre och yttre gränsen för roller derby-banan.
I mittcirkeln sitter sju personer. Fem av dem med mellan ett och fem års erfarenhet i ryggen, två med en nyfikenhet att stilla.
Under de kommande veckorna är alla som vill och är över 16 år välkomna att prova på idrotten. Just den här dagen är det precis vad Irma Lind och Johanna Blanksvärd tänker göra.
Blickarna är vända mot spelaren i grön hjälm – Monika Lundström. Det är hon som ansvarar för dagens träning, som föregås av en pronomenrunda och information om såväl sport som klubb.
– Skell Hell Rollers bildades 2012. Sedan dess har vi varierat lite i storlek och det är också främsta anledningen till att vi aldrig registrerats som lag – vi har helt enkelt aldrig varit tillräckligt många och samtidigt varit tillräckligt bra för att kunna spela en seriematch. Men nu ska det förhoppningsvis bli ändring på det. Upp och hoppa så kör vi igång, säger Monika Lundström.
Campushallen fylls genast av det rytmiska ljudet från fjorton rullskridskor – runt, runt och allt fortare i den vita ovalen.
– Se till att böja på knäna ordentligt, prova er fram och hitta balansen, säger Monika till Irma och Johanna.
Gemenskapen är tydlig – hela gruppen åker tillsammans, tipsar och uppmuntrar. När någon faller kommer frågan omedelbart; är du okej?
– Oavsett om du ramlar ordentligt eller bara tappar balansen lite lätt, så frågar vi alltid varandra om det gått bra, säger Moa Malm, som precis firat sitt första år i klubben.
– Det är en av de bästa grejerna med den här sporten; för ett år sedan var det jag som stapplade fram, men idag är åkningen helt naturlig. Det är så roligt att kunna börja med en helt oprövad sport och få lära sig något helt nytt i vuxen ålder. Känslan av frihet när jag åker idag är fantastisk, fortsätter hon.
För det är en hel del att bemästra. Innan en spelare får börja spela matcher i roller derby måste de ses som säkra för både sin egen, sina lagkamraters och sina motståndares skull genom att klara testet "minimums skills". Där bedöms både åkteknik, stabilitet och förståelsen för reglerna.
Det är mycket nytt att ta in, inte minst för en nybörjare, och under dagens prova på-pass förklarar och demonstrerar klubbens mer erfarna spelare samtliga moment. Efter ett antal varv för att hitta balansen följer en kvart av bromstekniker.
– Kom ihåg att stoppen längst fram på rullskridskon inte är en broms som på inlines, även om den påminner om det till utseendet. Den är till för att stå still och ta sats, hur ni bromsar ska vi träna lite på nu, säger Monika Lundström.
"Plogen" känner de allra flesta känner igen från tidiga år i slalombacken. T-tekniken, där den ena foten placeras på tvären bakom den andra, är några snäpp svårare – men effektiv. Det blir en del oavsiktliga fall, följt av frågor och uppmuntran, innan de övergår till ytterligare en övning; att ramla omkull säkert och snabbt ta sig upp igen.
Skydden, placerade på knän, armbågar och handleder, finns där av en anledning – det är en tuff kontaktsport med högt tempo. Den hårda plasten som skyddar knäna klickar regelbundet mot golvet – ett knä i marken, upp i stående position och åk vidare. Andra knät ner, upp igen, tryck ifrån.
– Vi tränar mycket på att falla rätt, det gör det lättare att undvika skador. Helst ska vi inte röra marken med händerna alls, utan ta hjälp av farten och trycka oss upp med ben- och magmusklerna. Det kanske låter konstigt, men det är enklare att ta sig upp om det går fort, berättar Moa Malm innan hon demonstrativt sätter höger knä i backen. Tvärstopp – farten var alldeles för låg.
Vid sidan om susar resten av spelarna förbi. Klickandet har ersatts med ljudet från hjul som gör tvära svängar – de åker slalom mellan utplacerade koner. Efter det riktas fokus mot den fysiska kontakten med andra spelare. Hela överkroppens framsida är fritt fram att tackla.
– Därför är det bra att lära sig att stå med ryggen mot. Tänk er två bh-band; arm och axel är tillåtna områden, men allt som befinner sig mellan banden är otillåtet att tackla. Sedan är det helt förbjudet att använda händerna att knuffas med, berättar Julia Edin Normark, som på planen går under namnet Julius SiezeHer.
Spelarnas personliga derbynamn är ett av sportens stora kännetecken. Ett annat är den individuella utsmyckningen av sin utrustning – Monika Lundström har ett par vingar på sin högra rullskridsko, medan Elsa Byström har silvriga enhörningar på fronten av sitt par.
– Ju högre upp i divisionerna du kommer, desto mer enhetlig blir ofta själva matchklädseln. Eventuella ansiktsmålningar och derbynamn brukar däremot följa med oavsett hur högt upp en spelare tävlar, berättar Monika Lundström.
Den första av passets två timmar har passerat och spelarna har återvänt till mittcirkeln för en kort paus innan det är dags för match. Just idag, med nybörjare på planen, blir det en lite speciell variant. Samtliga delas upp i lag, ett blått och ett grönt, och gör sig redo för sammandrabbning – utan rullskridskor på fötterna.
– Det brukar vara en lagom början, det är mycket att förklara första gången. Nu hamnade till exempel Johanna utanför den vita linjen, då får hon backa så hon hamnar bakom motståndarens blockers. Du får inte avancera i position om du hamnar utanför planen, så då är det ett smart drag av motståndarna att springa så långt bak i planen som möjligt, så hon får starta ännu längre bak, förklarar Monika Lundström.
De turas om att spela som blocker och jammer, hela tiden med fullt fokus men också glada miner och uppmuntrande tillrop. När passet är slut förklarar Monika Lundström att den goda stämningen genomsyrar hela roller derby-gemenskapen.
– De av oss som är godkända för spel deltar ibland i scrims, alltså träningsmatcher, med blandlag från olika städer. Andra gånger hjälper vi till kring evenemangen; säljer fika, sitter i insläpp eller dömer. På plan är det fullt fokus och tuffa kamper, men det är alltid en härlig stämning och efteråt umgås vi ofta allihop tillsammans, säger hon.
– Jag var i Östersund två veckor och då frågade jag om det fanns möjlighet att få träna med laget där. Jag blev välkomnad som en i gänget på en gång, fyller Moa Malm i.
En gång om året bjuder klubben också in några lag till att spela match på deras hemmaplan – en tillställning som bidrar till långväga besök av både spelare och volontärer till Skellefteå. En dag hoppas de också ha ett hemmalag – till dess är de välkomna i grannstädernas matchtrupper.
Och när ett trött men glatt gäng avlägsnar skydden i omklädningsrummet verkar det ha tänts två små gnistor inför framtiden. Irma Lind hälsar hejdå med ett "vi ses nästa gång", och även Johanna Blanksvärd verkar entusiastisk för en fortsättning.
– Det var väldigt roligt och informativt. Om kroppen känns bra framöver så kommer jag absolut prova igen, säger hon.