Idag klockan 11.00 skulle Sunnanå ha ställt upp sig mot Bollstanäs på Norrvalla. I kiosken på hörnet hade det simmat runt korvar i ett varmt vattenbad. 20 spänn torde det ha kostat att fiska upp en i halvtidspausen. Och en återblickande vinkel till fjolårets kvaldrama hade varit given.
Och imorgon hade Morön ställt fram en termos med becksvart verkstadskaffe inne på kansliet som uppladdning inför mötet med Lidköping. Fredrik Asplund hade innan avspark bedyrat vikten av bollkontroll i spelyta två och den nyblivna lagkaptenen Hayley Dowd hade fått många blickar på sig redan från start.
Det här hade varit helgen med stort H då fotbollen skulle vakna till liv på nytt i Skellefteå efter en lång vinterdvala. Men nu blir det inte så och det känns tomt. Fast om man tittar tillbaka lite har bägge lagen byggt upp en stor förväntan inför vad som komma skall.
Sunnanås resa in i elitettan blev en annorlunda sådan. Efter en magisk säsong i division I tog det stopp i kvalet. Jenny Svanberg slutade direkt efter slutsignal och Annika Kukkonen tog god tid på sig innan hon bestämde sig för att stanna. Sen lämnade många toppspelare på löpande band. Ellen Schampi, Lova Andersson och Villemo Dahlqvist ville och behövde spela i elitettan, så de gick till rivalen Morön som fick en lokalt närodlad trio man inte skämtar bort.
Sen går det inte att förglömma allt kaos i elitettan när Assi kastade in handduken och Bunkeflo och Kungsbacka följde efter. SSK fick en biljett upp till finrummet och tog den. Men det stora frågetecknet blev hur de skulle få ihop en tillräckligt vettig trupp inför premiären.
Men efter samarbetet med Umeå IK, värvningarna av Akuliina Korhonen, Mimmi Sellström, Elin Pettersson och Ebba Grenholm, och förlängningarna med Ellen Maund, Tilda Sahlman, Lisa Sjögren och Emma Burman ser det ser stabilare ut än vad man trodde. Och om jag inte får se hur det här laget står sig i elitettan kommer jag bli riktigt slänga-kaffekoppen-i-väggen-grinig.
Samma dåliga humör kommer blossa upp om jag går miste om Morön elddop som kommer vara präglat av ett spännande lagbygge, Dowds målfester, Schampis inspel bakom backlinjen och Carly Wickenheisers karvande på mittfältet.
Två spelare som jag tror står inför en mycket viktig säsong är Thea Bergsten och Tuva Skoog. Två dundertalanger som har så mycket fotboll i dojorna att de säkert kan springa fyra halvlekar i sträck.
Och jag längtar olidligt mycket efter kiosk-korv med bröd, starkt kaffe, derbyn och snackisar. Månadsskiftet maj/juni har aldrig känts så långt borta. Och jag hoppas med hela mitt griniga hjärta att den här säsongen bli av. För det är just nu som fotboll verkligen behövs i vardagen. Hur ska man annars stå ut liksom?