AIK var det bättre laget den här gången också. Gästerna höll matchen i sina händer och satte tempot. Stundtals såg det ut som om Hayley Dowd och Katrina Guillou hade svårt att hänga med där uppe i toppen när AIK:s backlinjen kom före på de framspelade attackerna. I boxen såg det också svajigt ut för Moröns del, likaså i luftrummet under nickduellerna.
Och även om tränaren Fredrik Asplund var nöjd över sitt lags prestation, då det i och för sig var en klar förbättring sen det förgående nederlaget mot Assi, så tycker jag att Morön såg utspelade ut. Fast när ett topplag möter en nykomling borde det te sig så.
Fast när man som storklubb från Stockholm kommer till Skellefteå så kanske man inte ska ta sig allt för stora friheter. Eller på planen är det bara och köra tills domaren säger till. Men att försöka påverka saker utanför känns lite si så där. I halvtid tyckte AIK att Moröns bollflickor störde vid målområdet då de hade "exakt" samma färg på sina västar som Susanne Åbergs matchställ. Det gick tydligen inte att se skillnad på bolltjejerna och Åberg. Divafasoner i kubik.
Nåja. Bolltjejerna fick behålla sina västar och AIK:s 0–1-ledning i halvtid utökades till 0–3 innan domaren blåste av. Therese Simonsson, den stora målsprutan i AIK, kunde visst urskilja Åberg från småtjejerna på kortsidan och lyckades pricka rätt två gånger om.
Något som däremot fick mig att dra på smilgroparna åt andra hållet var när två gulsvartklädda Stockholmsgubbar högljutt refererade matchen över telefon åt någon polare som inte kunde vara på plats: "Nu serru kommer brudarna här, nu blire mål vah" och "Jädrar vah hon hade tryck i den dojan hörrö" hörde jag bland annat. Och 08:orna hade rätt för när Simonsson attackerade blev det alltid farligt. Och ja, jädrar vilket tryck hon hade i skotten.
Snart kommer det långa sommaruppehållet i Elitettan och då har Morön möjlighet att återuppbygga sitt självförtroende i sin hemmaborg. Fem hemmamatcher och sju bortamatcher återstår. Gott om tid att rusta upp och köpa in fler gula/gröna västar.