Ibland kommer sportklyschan ”vi ska inte skylla förlusten på domarna” upp efter sura förluster. Den är för det mesta onödigt enkel då det är lättare att skylla på någon annan. Men i fallet med VM-finalen mellan Finland och USA kan den berättigas. Fast efter en djupdykning i regelverket kan den tjocka och kluriga dimman lätta, lite.
Hela situationen går att stycka ner ungefär så här: Backstjärnan Jenni Hiirikoski attackerade mot mål, sköt och drog omkull i skottillfället när hon var nära målburen, den amerikanska målvakten Alex Rigsby räddade upp och tappade ut returen till Petra Nieminen som la in den i bortre. Domaren som var placerad bakom målet höjde först armen för utvisning på Rigsby då det såg ut som hon fällde Hiirikoski, men sänkte den sedan och pekade mot målet.
Hur Hiirikoski och Rigsbys närkontakt tedde sig blev den otroligt stora frågan. Men där och då, när domaren signalerade mål, var det historiska VM-guldet Finlands. Eller inte.
Det går liksom inte att enkelt förklara varför domarna först dömde bort målet för goaltender interference och sedan visade ut målvakten för tripping, för att sedan ge Finland powerplay. Eller jo det går, men det är komplicerat. Och när jag börjar se ut som Dustin Hoffmans karaktär i filmen "Rain Man", i den där scenen i rulltrappan på casinot i Las Vegas, då börjar det bli för rörigt för mig att tolka hockeyregler. Inte undra på att domarna dröjde tio minuter med sitt besked.
Till saken hör också att domarna aldrig får videogranska en utvisning, även om den är felaktig.
Nåväl. Jag gjorde som många andra sportjournalister så här dagen efter, sökte efter svar. Fick ett tips av en kollega som visade mig en twitter-nörd-tråd där svaret på frågan fanns. Så jag skyller min nuvarande huvudvärk, som detta kalkylerande och tolkande gett mig, på kollegan och twitter-nörden.
Enligt regel 185 i IIHF:s bok är det mål. Men innan den regeln kan tillämpas måste fem andra regler också tolkas. Nämligen 183(i), 183(ii), 184(iii), 185(iii) och 186(v). Och det dessa regler tillsammans utgör är beskedet om Hiirikoski, med uppsåt eller ej, kunde ha undvikit kontakt med Rigsby. Det här säger reglerna:
183(i): Kontakt med målvakt är oacceptabel. Därför döms det goaltender interference när domarna ser kontakten mellan Rigsby en anstormande Hiirikoski.
183(ii): Om den attackerande spelaren inte försöker minimera sin anstormning mot målvakten och inte undviker kontakt, då kommer straffet hamna på den som kommer farandes. Hiirikoski åkte alltså för att skjuta på mål, men bromsade enligt regelverket inte in tillräckligt tidigt. Sen går det inte att döma om Hiirikoski hade uppsåt eller ej att sammanstöta med Rigsby, men det går att tolka hennes anstormning.
184(iii): Rigsby slänger sig ut för att rädda pucken, men kunde inte återvända till sin position i målet då hon stött ihop med Hiirikoski. Om det sker, att målvakten hindras från att återvända till kassen, ja då kan det inte dömas mål och den som hindrar målvakten ska få en tvåa för interference.
185(iii): Det här är en regel som handlar om att det inte finns uppsåt bakom kontakten mellan anfallare och målvakt. Alltså att den som attackerar undviker kontakt, men råkar peta till ändå när denne har pucken. Men i fallet med Hiirikoski har hon redan skickat iväg pucken på mål innan hon drasar ihop utanför buren och Rigsby försöker rädda när hon ligger platt på magen på isen. Därför anses denna regel inte gälla då ovanstående regler tillämpas på situationen då den ansågs inte vara oavsiktlig.
186(v): Om den oavsiktliga kontakten inträffar utanför området precis framför nätet ska den attackerade spelaren få straffet goaltender interference och alla efterföljande mål kan inte räknas.
Och enligt mig, efter att ha tittat på TV-bilderna si så där 78594 gånger, hade inte Hiirikoski för avsikt att köra på Rigsby i skottillfället. Utan det var Rigsby som skulle ha tänkt sig för innan hon kastade sig efter pucken. Min fällande dom är icke uppsåtlig kontakt mellan anfallare och målvakt och tycker att 185 bör gälla och det ska vara mål. Men det är jag det. Och min huvudvärk.
Så medan hemmapubliken bankade på plexiglaset och finskorna firade i en hög på isen var det dessa regler som gjorde att beslutet ändrades. På den tiden går det att sänka en bepansrad stridsbåt. Och i det här fallet det finska landslaget.
Jag kan bara skriva under på den tweet som Finlands president Sauli Niinistös skickade ut när allt detta inträffade: ”Det går inte att förstå”.
Och efter att det tagit domarna tio minuter att tolka regelverket är det inte så konstigt att förstå varför Susanna Tapani fick totalt hjärnsläpp i den efterföljande straffläggning när hon stannade upp framför mål och bommade det sista gyllene revansch-tillfället. Den finska stridsbåten sänktes och den där sportklyschan har aldrig känt så relevant för finskorna.
Kaj Kunnas, Yles sportreporter, sammanfattade hemmanationens sorg på ett väldigt bra sätt: ”Det här är en match man kommer tala om i årtionden och det är något som sitter i den finska folksjälen... vi förlorade vinterkriget också, men vi kände oss som vinnare känslomässigt. Det är samma sak nu.”
Finland lämnade in en protest efter matchen, så som sig bör. Men det finns inga möjligheter att protestera i just den här situationen, enligt regelverket, då matchen är spelad och avgjord.
När min migrän till slut släppte och jag fick tag på den finske förbundskaptenen Pasi Mustonen över telefon, var han minst lika förvirrad som mig. Det var ju mål, om man tittar på regel 185. Till och med jänkarna tyckte det efter slutsignalen när guldmedaljerna delades ut. Men det blir ju svårt att bortse från allt det som måste räknas in när det kommer till kritan.