Det är en glad Axel Holmström som är tillbaka i Skellefteå efter sin första hela säsong i AHL. Han är äntligen skadefri och redo att satsa fullt ut på att nå NHL-drömmen i år.
När den första hela säsongen i Grand Rapids Griffins var avslutad var det dags för Axel Holmström och sambon Hanna Åberg, 23, att flytta hem och leta boende. De ville helst hitta en sommarstuga. Men då inget av det som var till salu passade fick det bli ett praktiskt beslut.
– Men det låg ute många fina lägenheter och vi hade ju massa lägenhetssaker sen när vi flyttade, så då passade det bra. Sen är den inte så stor så den blir lätt att hyra ut på vintern, säger Axel.
Han visar runt i den fint renoverade tvårummaren med köket i mitten och ett litet badrum.
– Från början fattade jag ingenting, jag har ju aldrig haft ett nytt kök. Det är ju bara stora lådor, var ska man ha besticken?
Axel drar ut den stora lådan, och sedan en mindre låda med besticken innanför den stora lådan och ler.
– Då fick man lära sig lite.
"Kan du inte hålla upp fläkten och titta på den" undrar Norrans fotograf och Axel ställer upp. "Jag kan inte sova utan fläkt, då tänker jag bara på hur varmt det är".
Det har varit mycket nytt. När Skellefteå AIK spelat färdigt förra våren åkte han över till Grand Rapids Griffins som är Detroit Red Wings AHL-lag. Då blev det seger i slutspelet Calder Cup. När han vände tillbaka i höstas var det för att spela hela säsongen i USA.
– Det var inte som jag trodde. Jag hade hört så många skräckhistorier om allt möjligt i AHL så jag hade inte så höga förväntningar. Jag blev positivt överraskad.
Han slår sig ner i soffan, den han har valt "helt själv".
– Inredningen har väl inte varit så mycket mitt ansvarsområde. Men då sa Hanna att "du får köpa vilken soffa du vill". Fan vad fint tänkte jag.
Det fanns bara en enda soffa som stämde in på det.
På väg mot möbelbutiken ringde Hanna. Soffan fick helst vara grå och ha ett så kallat cozy corner, myshörna.
– Så kommer jag in på Mio och då förstod jag att hon varit dit innan, för det fanns bara en enda soffa som stämde in på det, säger han och sätter sig tillrätta i den grå soffan med cozy corner.
Det var mycket som skulle fixas med när de kom till Grand Rapids, Michigans näst största stad med närmare 200 000 invånare.
– Det var en stor omställning. Hanna flyttade med mig och det var en trygghet, men sen är det språket och saker du är van vid att klubben ordnar med, det är inte likadant där. Vi fick till exempel åka runt på egen hand och fråga efter lediga lägenheter.
Det visade sig att det inte var en hedersplats för golfsetet. "Vi har inget förråd än, annars hade den aldrig fått stå där", säger Axel om golfbagen i vardagsrummet.
Lägenhetsletandet blev lyckat och de flyttade in i en nybyggd lägenhet i Grand Rapids som ligger mitt mellan Detroit och Chicago. Mitt i stan, bara 50 meter från ishallen.
– Jag köpte en bil när jag kom dit men det var fruktansvärt onödigt för jag använde den knappt en enda gång.
Han har ett jordnära och ödmjukt sätt att prata både om sitt liv och sin karriär. Kanske hjälper det att ha perspektiv på saker och ting när karriären började på Moskosels uterink, innan familjen flyttade vidare till Arvidsjaur.
Då var Fredrik Lindgren, sedermera lagkamrat i Skellefteå AIK, byns stora hjälte.
– Det var mycket Fredrik Lindgren faktiskt! Det var hur mäktigt som helst att han kom från Arvidsjaur och spelade i SHL. Jag var så nöjd varje gång han blev intervjuad i TV. Han var ju en hjälte för alla i Arvidsjaur.
Jag åkte inte över och förväntade mig att spela en massa matcher i NHL.
Första året i AHL blev långt ifrån perfekt, men det verkar inte bekomma honom nämnvärt. Det långsiktiga målet är att ta sig hela vägen till NHL, men det viktigaste den här säsongen var att få vara skadefri.
– Mina två sista säsonger i Skellefteå var ganska struliga med mycket skador. Jag hade mest bara kört rehab under sommaren så förväntningarna var inte så höga. Jag ville göra det så bra som möjligt men också vara skadefri och sen ta det därifrån. Jag åkte inte över och förväntade mig att spela en massa matcher i NHL.
Någon chans i NHL blev det inte, men det var inget som störde honom. Kanske hjälpte det att de sista säsongerna krånglat som de gjort.
– Hade jag känt att jag hade spelat mitt livs hockey och åkt över och förväntat mig att spela i NHL hade jag kanske kunnat bli frustrerad och arg. Men jag hade hellre haft en jäkligt bra säsong innan jag åkte och kommit dit med bättre självförtroende.
Det enda hockeyrelaterade i lägenheten, förutom Axel själv, är tavlorna han fått i födelsedagspresent av Hannas pappa.
Det blev 27 poäng på 68 matcher i AHL innan en hjärnskakning satte stopp i slutspelet. Axel spelade ut pucken från hörnet. "Två och en halv sekund senare kom han" säger han och slår ihop händerna.
– Det var en stor kille också, han var inte liten han. Två meter lång och över hundra kilo. Då blev det ganska nattsvart kan jag säga.
Spelet i AHL blev också en omställning. Mindre rinkar och rakare spel.
– Det är väldigt annorlunda mot SHL. Mycket rakt fram, mycket sarg, mycket bråk och stök. Men det är en hockey jag har anpassat mig till och som jag tycker är minst lika kul som det spel vi har här. Men det tog en stund att komma in i det.
Axel och Hanna trivs bra i Grand Rapids, både med staden och laget. Men hockeyn, om än rolig, har inte gått felfritt.
– Hade jag åkt hem och sagt att jag varit nöjd med den här säsongen, då vet jag inte ... Jag är nöjd över att ha varit skadefri men det är väl det enda jag är nöjd med hockeymässigt. Men det känns helt okej att det var så.
Det blev en ny tillvaro för Hanna Åberg när flyttlasset gick till Grand Rapids. Men det kan bli en del ensamma dagar när Grand Rapids Griffins åker på bortaturné.
Axels sambo Hanna kommer hem från jobbet på Lilla Marie. För här får hon arbeta. I USA har hon inget arbetstillstånd, men har gjort volontärarbete för Kids Food Basket. En välgörenhetsorganisation som delar ut lunchlådor till barn som inte får med sig mat hemifrån.
– Jag trivs jättebra. Vi är många tjejer som är i samma sits så man hänger med dem. Sen kan det bli lite ensamt, du var borta så mycket, säger Hanna och tittar på Axel och skrattar till.
– Då är det svårast att fördriva tiden. Men man lär sig ju vara själv, det är lite konstigt när man kommer hit och...
– Träffa folk varje dag, säger Axel.
– Precis! Men jag längtade aldrig hem annat än efter vänner och familj och jag tror jag kommer längta tillbaka till USA, säger Hanna.
Axel tränar under sommaren ihop med ett annat NHL-proffs, Marcus Pettersson. Till skillnad från förra sommaren då han mest ägnade sig åt att bygga upp kroppen efter sina skador kan han nu på riktigt förbereda sig inför nästa säsong. Det är en extra viktig säsong då han går in på sista året på kontraktet med Detroit Red Wings som valde honom som 196:e spelare i draften 2014.
– Det är nu jag ska komma tillbaka på allvar och spela bra hockey igen. Jag skulle inte säga nu eller aldrig för så är det inte, men jag är revanschsugen och det känns bra.
– NHL är en dröm. Men jag trivs med vardagen även om det inte går hur bra som helst i hockeyn. Det är det som var positivt med skadorna, förut var hockeyn allt jag tänkte på. Det gjorde också att jag gick lite upp och ner i mitt spel, tänkte för länge på matcherna. Nu tycker jag att jag har huvudet på ett bättre ställe, det kommer bra stunder och det kommer tyngre stunder. Går det åt helvete så går det åt helvete, det är inte så mycket att göra åt. Jag trivs med livet utanför hockeyn också.
På väg ut från Axel och Hannas lägenhet pekar Hanna på två hål i hallväggen.
– Du kunde ju ha hängt upp hyllan som har ramlat ner när de skulle komma hit och fota.
– Vad då då, det här är ju de vi är, säger Axel.