Foto: Ulf Johansson. Bud Holloways mål som avgjorde SM-final 1.
Bud Holloway har fått en del kritik under den senaste tiden.
Nu gav han alla belackare svar på tal. Målet han gjorde var visserligen ingen Bud-kanon. För han har förmodligen elitseriens hårdaste skott.
Istället en lätt fösare som gick in så där försmädligt enkelt förbi Luleås duktige målvakt Johan Gustafsson.
Bud Holloway är en fantastisk lirare. En spelare med offensiva kvaliteter som ingen annan i elitserien.
Men det är samtidigt lätt att det går troll i just målskyttet. Att du som spelare helt enkelt vill för mycket. Jag är övertygad om att det är det som Bud råkat ut för.
Men nu kommer han att bli livsfarlig resten av finalserien. För det här målet kommer att betyda en hel del för självförtroendet för Bud.
Att AIK fick avgöra i sudden death var också helt rättvist. Luleå skapade inte mycket under matchen.
AIK tryckte på och hade också ett guldläge att avgöra i tredje periodens slutskede när de fick spela fem mot tre i 1.44.
Men då blev det nästan lite panik i AIK. Tempot gick ner, passningarna och skotten kom i för svåra lägen och Luleå hade inga problem att reda ut det prekära läget.
Det här är förstås lite oroväckande. AIK måste helt klart skärpa till sitt powerplay i fortsättningen. Även om det i sanningens namn också beror på att Luleå har ett väldigt bra boxplay.
Jag var ändå inte speciellt orolig inför förlängningen. Johan Gustafsson i Luleås mål var visserligen som en levande vägg. Men inte ens ett monster i målet hade kunnat stå emot AIK:s attacker i längden.
Nu var den här segern visserligen bara den första i en serie som kan bli sju matcher lång.
Men ändå känns det som att AIK nu skaffat sig ett psykologiskt övertag inför fortsättningen.
Det är dessutom som backen Tomas Skogs säger: ”Vi vet att vi är bra tränade och att vi inte har några problem att spela två matcher på två dagar”.
Nu blir det givetvis svårare i Luleås hemmaarena redan söndag. Även om jag har svårt att tänka mig att publiken i Luleå kan skapa en lika härlig inramning som i Skellefteå Kraft Arena den här lördagkvällen.
Jag har följt Skellefteå AIK som journalist sedan slutet av 70-talet.
Men aldrig, jag skriver aldrig, har jag upplevt en sådan stämning som i den första SM-finalen mellan AIK och Luleå.
Det var magiskt, jag hittar inget annat ord, och det var faktiskt så att jag fick gåshud när fansen gav allt sitt stöd till hemmalaget.
Det var helt enkelt idrott när den är som bäst. Detta fastän vi bara fick se ett enda mål. Men det var desto viktigare.
När jag skriver den här texten är hallen tömd och en vaktmästare jobbar med isen för att den ska vara perfekt till nästa hemmamatch på tisdag.
Det är nästan overkligt att tänka sig att för en dryg timme sedan var arenan fylld till sista plats av ett människohav som hoppade i takt och visade att vi i den här stan har Sveriges bästa publik. Och så långt ifrån Stockholms huliganer som det går att komma.
