Pang på. Jesper Olofsson sätter in en tackling mot Malmö. Jesper var tillsammans med Sebastian Ohlsson de som tacklades mest i AIK den här lördagskvällen. Foto: Erland Segerstedt/TT.
Två raka segrar på hemmaplan betyder att AIK är tillbaka där de hör hemma, på slutspelsplats.
För naturligtvis är det där laget ska vara med tanke på det spelarmaterial som finns.
Det känns som att förlusten mot Djurgården blev en väckarklocka.
För det jag tycker känns mest, och bäst, med hemmalagets spel är att det finns en helt annan vilja att gå in i närkamperna. Naturligtvis för att vinna pucken, men även smälla på motståndarna. Det gör att uppspelen störs. Det blir så mycket svårare för en back att hitta en medspelare om han tacklas, eller bara vet att han riskerar att tacklas.
Henrik Hetta är den som leder laget på den punkten. Han tog en riktigt fin offensiv tackling redan i första perioden och AIK skapade en målchans utifrån det.
Den attitydförändringen märks hos alla spelare i laget. För hade jag sagt före matchen att de som skulle tacklas mest i AIK mot Malmö är Jesper Olofsson och Sebastian Ohlsson hade säkert en del höjt ögonbrynen.
För de båda är mer kända för sin skridskoåkning än sin närkampshets.
Kul hur som helst och det visar att alla i laget är beredda att ta sin beskärda del av fighten ute på isen.
Annars är det förstås försvarsarbetet som imponerade mest den här gången. Malmö hade nästan fem mål i snitt framåt på de fem första matcherna, 23 mål.
Nu skapade de visserligen några heta chanser, speciellt i andra perioden.
Men i tredje rundan kändes det som att AIK tog udden ur alla försök till ordnat anfallsspel av Malmö.
Och som jag skrev tidigare, alla tar jobbet. Det handlar inte bara om målvakten Joni Ortio som var hundraprocentig.
Eller alla backarna som gör nästan helt felfria insatser.
Det handlar också om forwards som är beredda att ta hemjobbet i varje situation. Det är så himla uppfriskande att se en stjärna som Oscar Möller ta ut sig fullständigt i jakten på en motspelare och försöka förhindra ett anfall.
Det är just sådant som sänder signaler till laget, signaler som är så viktiga för att alla ska förstå att här platsar du inte utan en hundraprocentig arbetsinsats.
Till slut måste jag ändå berömma en enskild spelare. Det handlar om unge backen Filip Berglund som verkligen tagit ett kliv den här säsongen.
Vi som har sett Filip i juniorlaget vet vilken talang det är och har varit – inte minst i speluppbyggnaden
Nu visar han att han tagit stora kliv även i det defensiva arbetet. Han löser situationer till synes så enkelt med sin spelintelligens.