Växjös Brendan Shinnimin och Skellefteås Filip Berglund.
Förlusten med 7–0 sved garanterat i varje AIK-hjärta på plats i Växjö. Första SM-finalen blev om inte spel mot ett mål så åtminstone mål i bara en kasse, Joni Ortios.
Samtidigt visade träningen i onsdags att det inte är ett lag i upplösning som ska spela den andra finalen.
För det var verkligen full huggning. Dessutom riktigt tufft stundtals. För matchanalysen visar att Växjö vann betydligt fler närkamper och inte minst viktigt – sargkamper. Det var alldeles för ofta- sett med AIK-ögon – som Växjö kom ut med pucken i klubba mot klubba-duellerna. Och det betyder förstås i slutändan rätt ofta en målchans.
Det betyder inte att jag som vissa kommentatorer pratar om känslor när Växjös Brendan Shinnimin sätter in en solklar spearing på Adam Pettersson. Alltså petar in klubbspetsen i magen på en motståndare. Det är utstuderat fult spel och hör absolut inte hemma på hockeyrink.
Och jag hade garanterat blivit lika upprörd om det varit en AIK:are som gjort ett sådant övertramp.
Vi får hoppas att vi slipper se sådant i Skellefteå Kraft Arena ikväll. Hårda tag hör till. Men det betyder inte att det går att ha överseende med allt som händer där ute på isen.
Hur ska då AIK kunna vända på det här? Naturligtvis handlar det om att få upp tempot i matchen. Betydligt snabbare skridskoåkning är förstås en viktig punkt för det. Men en annan betydelsefullare grej är att sätta passen på medspelarens blad. För pucken går alltid fortare än den aktive. Får du som forward ett pass på klubban och har farten uppe är det inte många backar eller backcheckande forwards som hänger med.
För sanningen är den att AIK:s passningsspel var riktigt uselt. Det var inte ofta vi fick se AIK slå mer än ett pass till rätt adress.
Och det betyder också en annan sak. Att Växjö kan sno åt sig pucken och skapa snabba spelvändningar. För det är Växjö riktigt bra på - precis som mycket annat.
För även om Skellefteå AIK gjort en stor prestation som tagit sig till final så är Växjö så här långt serien suverän.
Att vinna med 7–0 är en sak. Men sättet Växjö gjorde det på är ändå mer imponerande. För de spelade inte bara ett vasst offensivt spel. Det handlade lika mycket om en fungerande defensiv. Det var oerhört svårt för AIK att komma på mål – när de nu slog mer än ett pass till rätt adress.
Det var nog mycket därför som träningen så mycket intensifierades på spelet kring kassarna. För de flesta målen har sin bakgrund där. I anfallsspelet kan handla om returer, styrningar eller att bara stå i vägen. I försvarsspelet att ge målvakten fri sikt, hålla markeringen och täcka skott.
Elementärt min käre Watson, som Sherlock Holmes skulle ha sagt.