Bråkigt. Emil Larsson och Pär Lindholm i gruff med varandra. Foto: Erland Segerstedt/TT.
Jag har alltid gillar snygga passningar och klockrena målskott bättre än hårda tacklingar och speciellt då gruff mellan spelarna efter avblåsningar.
Samtidigt är jag högst medveten om att det är en viktig ingrediens för att locka publiken. Lite gladiatorspel helt enkelt.
Men för att det här ska fungera krävs det också proffsiga domare och även en konsekvent disciplinnämnd.
Och tyvärr har inte SHL riktigt nått den nivån.
Nu kanske något tror att jag skriver det här för att jag är sur för att Skellefteå AIK förlorade matchen.
Men så är det absolut inte. Jag tycker att Joakim Lindström förtjänade sitt matchstraff.
Det var en alldeles för tuff tackling med hög fart som hade kunnat, jag skriver hade kunnat, orsaka en allvarlig skada.
Jocke kom dessutom in i situationen som tredje man.
Just det avgjorde inte matchen. AIK höll tätt under den femminutaren. Men på sätt och vis gjorde det det ändå.
Jocke är i lysande form, en fantastisk hockeyspelare. Med honom på isen hade AIK garanterat fått in några mål till bakom en storspelande Joel Lassinantti.
Att AIK dessutom tappat Bud Holloway just före den situationen efter en tackling av Emil Larsson som domarna inte beivrade påverkade naturligtvis också.
Bud missar nu matchen mot Linköping den 2 januari.
Jag skulle bli mycket förvånad om inte Emil Larssons tackling från blindside kommer att granskas av disciplinnämnden.
Inte minst med tanke på att Matt Anderson fick fem matcher för situationen mot Rögle för en liknande situation.
Att sedan disciplinnämnden går in och ändrar domarnas bedömning på isen är förstås också ett underbetyg till domarkåren som helhet.
Det går snabbt på isen och jag inser att det inte går att se allt. Men när domarna missar uppenbara ojustheter fastän de är bra placerade då blir jag lite dyster i sinnet.
Och känner så oavsett vem eller vilket lag som drabbas.
Tillbaka till matchen mot Luleå. AIK hade nu bara elva forwards kvar efter Buds skada och Jockes utvisning.
Det betydde att de fick blanda ordentligt i kedjorna och jag misstänkte att det var det som gjorde att AIK åkte på två utvisningar med en man för mycket på banan.
Men där fick jag mothugg av Pär Lindholm och jag litar på honom.
Jag tycker förresten att Pär Lindholm var otroligt duktig matchen igenom och verkligen jobbade i varje situation för att AIK skulle komma ikapp.
Men den här gången räckte inte ens det.
Nu finns det förstås en oro att AIK får klara sig utan både Jocke Lindström och Bud Holloway när serien startar om efter nyår.
Och det är en värre sits än att förlora mot ett så här kämpastarkt Luleå.
Blev dessutom mycket imponerad av Luleås 17-årige back Nils Lundkvist från Piteå.
Där har Luleå en storback på gång. Och Piteå har onekligen producerat många bra backar genom tiderna. Från Stefan Persson och Lars Lindgren, till Mattias Öhlund och nu kanske även Nils Lundkvist kan nå så långt.