Tack för passningen. Axel Holmström saluterar Adam Pettersson och pekar ut vägen för AIK – mot ett nytt guld. Foto: Robert Granström/TT.
Växjö är ju regerande svenska mästare. Laget har visserligen tappat i styrka den här säsongen. Framför allt ser det mycket blekt ut offensivt.
De har egentligen bara en fungerande offensiv lina. Och det är den med Richard Gynge, Robert Rosén och Toumas Kiskinen.
Nu fick AIK stopp på den formationen och då var det egentligen aldrig något snack om saken. Det här var AIK:s match från början till slut.
Det som imponerade mest den här gången var lagets powerplay. Och det är naturligtvis en nyckelfaktor nu när det närmar sig slutspel och matcherna blir tätare och tätare.
Det var faktiskt uppställning nummer två som var allra bäst den här gången. Niclas Burström, Adam Pettersson, Andrew Calof, Axel Holmström och Martin Lundberg fick riktigt bra snurr på spelet och att de gjorde två av målen med en man mer på banan var inte oväntat.
Ska jag dessutom dra fram matchens grej så blir det utan tvekan Adam Petterssons frispelning av Axel Holmström som gav 1–0.
Det var hockeyartisteri när den är som bäst. Ett så öppnande pass är faktiskt i mina ögon det mest njutbara som finns på en hockeyrink. De må tjatas om att det ska skjutas mer. Men när sådana passningar kommer då är det bara att applådera och hoppas att publiken också såg det geniala.
Nu har AIK en till powerplayuppställning, den första, som inte hade samma tryck i spelet. Till viss del beroende på att Mattias Ritola inte är riktigt i samma form som när han kom tillbaka efter skadan.
En ganska naturlig reaktion som många fler spelare än Ritola fått känna på. Men där finns det kapacitet och Ritola kommer bara att bli bättre och bättre efter den här tillfälliga nedgången.
Nu gjorde de också mål i pp till sist och som vanligt var det John Norman som var sist på pucken.
Jag har skrivit det tidigare och fortsätter tjata. John Norman är i sitt livs form och allt han gör på isen blir rätt – nästan i alla fall.
Hans första mål ett typexempel på det. Tidigare säsonger hade Norman tagit ett för snabbt avslut. Nu var han kylig som farbror Frost och väntade elegant ut Stefan Steen i målet.
Som helhet var det här ändå ett kvitto på att matchen mot Luleå var en engångsföreteelse. Nu fungerade egentligen allt. Och det enda som var synd var att Markus Svensson inte fick hålla nollan.
Nu var han kylig som farbror Frost och väntade elegant ut Stefan Steen i målet.